Jag ljög.

Det var vad jag gjorde.

Jag åt inte nudlar till lunch. (Bilden jag visade er förut var bara en avancerad digital illusion.)

Istället gjorde jag verklighet av den där galna drömmen om att dra till Harajuku och må extremt dåligt hela dagen.

Så här med facit i backspegeln var det kanske varken det bästa eller näst bästa jag gjort. Vad det däremot var var vad jag gjorde.

Så här såg det ut:

Framme i Harajuku. Jag kunde som synes ha valt en fulare dag.

Sagoskogen som leder fram till Meiji-helgedomen. Det här är alltså mitt inne i centrala Tokyo. Och alltså ännu en anledning (vad Time Out Tokyo än säger) till att det här är världens bästa stad.

Lite djupare in i sagoskogen står dessa sake-tunnor uppradade till kejsaren Meiji och kejsarinnan Shōkens ära. (Det finns sprit uppradad till min ära också, men den står hemma i min lägenhet.)

Framme.

Entrén från andra sidan. Här är jag inne på själva borggården, eller vad man ska kalla den.

En japansk farbror bugar inför Meiji-helgedomen, som jag antar är hans chef eller något.

Har man en önskan kan man anteckna den på en sån här träplatta, så går ens önskan om att framstå som ett vidskepligt fån i uppfyllelse.

Inne på borggården finns även ett träd. Det ser bland annat ut så här.

Klotter.

Tillbaka i sagoskogen, ljuset ännu mer magiskt nu.

Takeshita Street: still crazy after all these years.

Huvudgatan Meiji-dōri i Harajuku, som man kommer till när man gått längs Takeshita ett tag.

Också en typisk syn i Harajuku. Stökigt, grällt – och rikt.

Lyxiga paradgatan Omotesandōs namn betyder ungefär ”främre vägen till helgedomen”. Jag antar att det är Tokyos enda Ben & Jerry’s-butik som åsyftas. Det är också hit jag vallfärdar idag.

Några minuter senare är jag framme igen, fast i Aoyama istället. (Sorry om geografin förvirrar: Omotesandō-gatan leder alltså från Meiji-helgedomen, genom Harajuku och ända in i Aoyama en bit bort.) Första gången på nästan ett år – och det beror inte på att jag ogillar Aoyama. Tvärtom: denna vansinnigt välbärgade, och nästan sakralt lugna, lilla enklav är en av mina favoritstadsdelar. Inte i Tokyo, utan i hela världen. Varför jag inte kommer hit oftare? För att jag – eller snarare min ekonomi – inte kan hantera det. Shoppingen i Aoyama är lika galen som i Harajuku, men mycket mer exklusiv. Jag har nog aldrig kommit hit utan att det lämnat ett stort hål i plånboken. Den här gången är det dock annorlunda. På bilden ser ni vad som brukade vara en av mina två favoritplatser i Aoyama: konstnären Kaws butik Original Fake. Den stängde dock för gott i juni förra året. En epok som gick i graven – kanske inte för Tokyo, men för mig. Ända sedan jag började intressera mig för japanskt mode har Original Fake varit en given destination varje gång jag kommit till Tokyo. Jag undrar vad de gjort med herrn som stod i entrén. Jag skulle gärna adoptera honom.

Efter att jag bedrövats över Original Fakes öde promenerar jag vidare mot Y3-butiken, som är mitt egentliga mål idag. På vägen dit passerar jag en butik som har exakt samma layout, fast helt annan inredning (minns inte märket). Jag hinner tänka att det är lustigt att två nästan identiska butiker ligger så nära varandra på samma gat. Sedan tar gatan slut. Vad som hänt är alltså att Y3-butiken OCKSÅ stängt – och bytts ut mot något helt annat. Så det enda jag har kvar i Aoyama – utöver alla lyxmärken som A) ändå inte är japanska och B) jag ändå aldrig kommer ha råd med – är Bapexclusive (inte för att Bape HELLER är ett japanskt märke sedan det köptes upp av ett kinesiskt jätteföretag, varpå grundaren hoppade av) och Comme des Garçons. Inne på Comme självmedicinerar jag mig genom att lukta på en massa av deras parfymer (älskar deras parfymer, men låter bli att spontanshoppa någon eftersom det verkligen inte är saker man borde spontanshoppa). På en tvärgata utanför får jag sedan syn på lastpallen ovan. Om jag blir sugen på att tjuva det här? Låt oss säga så här: ja. Jag blir sugen på att tjuva det här.

Inget fotosafari genom Aoyama är inte inkomplett utan 468 bilder på Prada-skrapan. Här är två av dem.

En ganska sansad entré för att vara i Aoyama. Å andra sidan är den kanske inte färdigställd än.

För att röra till det ytterligare: det här är tunnelbanestationen Omotesandō. Som ligger i Aoyama. Om jag åker till tunnelbanestationen Aoyama istället begriper jag inte var jag hamnat.

Tillbaka i Shinjuku.

Promenerar hem genom ”minnenas allé” (det heter så på riktigt, fast på japanska) – några bakgator vars grej är att de ser ut som Tokyo gjorde på 40-talet. Så mysigt, jag borde komma hit oftare. Men som det här inlägget kanske gett en hint om så finns det alldeles för många delar av Tokyo man borde komma till oftare för att man ska hinna komma till dem oftare.