När jag kommer till Tokyo Metropolitan Museum of Photographys bottenvåning får jag veta att jag inte blir insläppt om jag inte skrattar, sjunger eller dansar för vakten först.

Jag kan inte riktigt minnas när det hände på Fotografiska i Stockholm senast.

Och det är långt ifrån dagens enda överraskning i byggnaden som kallar sig fotomuseum, men som knappt rymmer ett enda faktiskt fotografi.

Eller egentligen verkar det föredra att kalla sig ”Shabi” – en sammandragning av det japanska namnet Tōkyō-to Shashin Bijutsukan, ungefär som att ”Pocket monsters” blev ”Pokemon”. Att komma hit har stått på min ”att göra i Tokyo”-lista sedan i höstas. Men istället för att faktiskt göra saker i Tokyo så har jag ju, som jag så noggrant dokumenterat på just denna blogg (av alla bloggar i världen!), valt att stanna hemma och beklaga mig dagarna i ända. Min fantastiska Sverige-resa blev dock något slags brytpunkt. På sistone har jag ställt min älskade (men sjukt ineffektiva) gamla dagsrutin på huvudet, bara för att kunna frigöra mer tid, och framförallt energi.

Härom dagen använde jag den där tiden och energin till att ÄNTLIGEN bocka av Shabi från min lista. Det är det tredje museet jag besökt på tre veckor, eftersom mitt försenade nyårslöfte är att hinna med en sån här sak per vecka. Och jag har en låååååång lista av museer att bocka av. Jag är så pepp på detta att jag till och med fixat en ny kategori (fyndigt döpt till ”museer”)! Det hade jag aldrig haft energi till ifjol. (Alltså, jag fattar INTE hur man använder kategorier, underkategorier och etiketter. Därför brukar jag skita i dem. Men den här gången skiter jag i det.)

Den där listan blir inte direkt kortare av att så många museer här byter utställningar uppemot en gång i månaden. Är man intresserad av konst, och det är man om man driver den här bloggen, finns det alltså ett i stort sett obegränsat utbud av nya saker att uppleva i stort sett hela tiden. Acklimatiseringen har varit lite kämpig sedan jag kom hem (”hem”…) från Sverige, men det här har fan underlättat, alltså. De här stunderna börjar mer och mer kännas som veckans höjdpunkt. Vilket är helt otroligt, eftersom jag vanligtvis inte är full när jag går på museum.

Den här månaden heter Shabis utställning ”True colors”, och den ockuperar de tre våningar av museet som inte är fotobibliotek. En förbannat bra utställning är det också, trots att den alltså har extremt lite med stillbildsfoto att göra. Istället består den av en lång rad videoinstallationer tillsammans med små oaser av pixelkonst (!), fejkade gränskontroller (!!) och arktisk forskningsutrustning (!!!).

Här är de verk jag berördes mest av (man får säga ”berördes” när det handlar om konst):

”A needle woman” (Kim Sooja). Min enda anteckning lyder ”Som game!” Det tycker jag är en ganska rättvis sammanfattning. Kim Sooja har helt enkelt ställt sig i olika stimmiga miljöer världen över och blivit filmad bakifrån, helt orörlig, medan verkligheten forsat förbi omkring henne. Som en spelkaraktär som står och väntar på att man ska plocka upp kontrollen.

”The last silent movie” (Susan Hiller). Oväntat bra för att ha skapats av någon som är en bokstav ifrån att vara Hitler. Vad hon gjort är att ta inspelningar av döda eller döende språk (inklusive samiska) och konvertera dem till vågformer som hon tryckt och ramat in, samt klippa ihop en film som enbart består av nämnda inspelningar samt textremsor.

”Torii” (Shitamachi Motoyuki). En serie foton (ser man på, det fanns ändå!) som visar japanska torii-portar i andra länder än Japan. Flera av dem sedan länge övergivna och övervuxna, ursprungligen planterade som flaggor i jorden för att markera hur långt det (hungriga) japanska imperiet sträckte sig.

”Kora” (Jawshing Arthur Liou). Beskrivningen utanför salen där den här filmen visades lät inte så lovande: någon videokonstnär som förlorat sin dotter, och som en del av sorgearbetet begav sig till Tibet för att dokumentera en av världens minst utforskade regioner. (Nej, jag förstår inte heller sambandet.) Men det här var utan tvekan dagens höjdpunkt. Man har ju sett en del naturfilmer i sina miljontals dagar, men nästan ingenting kan jämföras med att slå sig ner i ett stort mörkt rum och långsamt absorbera ”Kora”. Filmen består inte av mer än en rad extremt långsamma panoreringar över de tydligen heliga bergslandskapen, med artificiellt svinsnävt skärpedjup, tonsatt av bjällror och stråkar. Men det är något med hur de där ingredienserna reagerar på varandra. Eller så är det bara de nästan ofattbart vackra vyerna som gör det, som en fjällvandring på planeten från ”Prometheus”. Förutom film så kommer jag även här att tänka på spel, bland annat Fumito Uedas sådana. Men mest av allt ser det ut som ett teknikdemo från framtiden. Förstapersonsperspektivet och skärpedjupet, till och med den ibland låga frameraten, fuckar liksom med verklighetsuppfattningen. Om poängen var att det ska vara meditativt så har han lyckats, herr Liuo. Jag blev så tagen att när filmen tog slut satt jag kvar och såg den igen.

Fem plus.

Och den här gången skojar jag inte.

(Du kan se hela ”Kora” nedan. Om du inte har en privat biosalong hemma är det som att se en Cosmonova-film på din Iphone, men jag är inte dum i huvudet, jag fattar att ingen kommer åka till Tokyo för att se originalet i dess fulla prakt.)

(Hittade denna obegripliga lista bland mina utkast från i somras. För briljant för att bespara mänskligheten, beslutade en kommitté bestående av mig och undertecknad.)

• Jobba

• Förlägga mat till mitt gap

• ”Jobba”

• Lyssna till muntra musikanter på world wide web

• ”Blobba”

• Förvandla min mun till skådeplatsen för något slags middag

”Hur är läget i Tokyo då?” undrade Jonas Högberg när vi småskypade inför podcasten härom dagen. ”Vädret lär väl vara helt underbart?”

Tydligen har ni i resten av världen helt missat den humanitära katastrof som svept in över Japan de senaste dagarna, i form av lite snö.

Själv har jag egentligen legat inkorvad i täcket som en frilansfilé wellington ända sedan jag kom hem från Sverige i mitten av januari. (Jag vågar inte ha värmen på dygnet runt i lägenheten, för det sägs vara extremt dyrt. Eller så kanske det bara är extremt fattiga människor som säger det.) Men på sistone har det snarare varit svårt att veta om jag ens lämnade Sverige till att börja med. Snöstormen i helgen var lätt den värsta jag sett i Tokyo. Tåg försenades, flyg ställdes in, affärer tvingades stänga tidigt. (Det kladdiga ljudet du hör i bakgrunden är varenda konduktör, pilot och butiksinnehavare i Tokyo som begår harakiri av skam.)

Tydligen har läget varit ungefär detsamma för min flickvän, som bor i New Jersey. Förra veckan hade hennes universitet stängt två dagar på grund av snön, samt upprättat en ”snow line” dit man kan ringa ”om man vill veta någonting om snön”, som hon förklarade det. Och eftersom det är USA så är numret förstås typ 350-860-SNOW. Skönt att det finns folk som är ännu sämre än jag på att hantera den globala nedkylningen, alltså.

Hursomhelst. Det här inlägget är bara en ursäkt för att sno lite festliga snöbilder från mitt Instagram-flöde, eftersom jag själv varit alldeles för lat och frusen för att våga mig ut i dödskylan, och eftersom nämnda flöde till 90 procent bestått av just bilder på just snö den senaste tiden.

Jag bäddar in några av mina favoriter här nedan. Varpå jag tänkte bädda in min djupfrysta pirog till kropp i Tokyos fetaste duntäcke och vänta på att istiden ska åka hem till sitt eget (läs ditt) land igen.

PS. Klicka på en bild för att komma till dess upphovshen och lämna en like eller två.

För någon minut sedan satte det igång igen: det dova knakandet i väggarna, vibrationerna som för några sekunder får golvet att kännas som gelé. ”Sliding doors”-känslan av att man om 30 sekunder antingen kommer befinna sig mitt i en riktigt oskön katastroffilm eller sitta och sörpla ramen framför ett avsnitt av ”Futurama”.

Det kändes som den mest intensiva jordbävningen på ett tag, fast det var knappt den insikten hann slå mig innan allt var som vanligt igen.

För övrigt så säger det en del om hur länge jag bott här att min första instinkt, snarare än att lägga ett ben eller två ovanpå ryggen, var att stänga av Xboxen så att inte spelskivan skulle skadas. (Det var iofs bara ”Spec ops”, så det hade inte gjort så mycket.)

Jag har kommit en bit sedan det här, kan man säga.

Ljudfix inför podcast-inspelning. Högst oklart varför jag skärmdumpade detta, men det gjorde jag, och här är bildbeviset, om någon fortfarande tvivlar.

Redan på eftermiddagen stod det klart att den här dagen skulle gå till historien som fin snarare än ful. (Att jämföra med den synnerligen fula gårdagen.)

På kvarters-izakayan med Cardoso. När vi var där senast – i december, svindlande nog (att det redan gått två månader sedan sist!) – hade de just bytt meny till en utan roliga engelska översättningar, eller några engelska översättningar alls. Den här gången hade de ångrat sig och bytt till en meny med tråkiga engelska översättningar. (Och ja: man beställer allt från Ipad-liknande trådlösa pekskärmar.)

God mat, mycket mat och mat i rättan tid.

Plötsligt hände det förbjudna.

Ja ok.

Favvogrejen: chatta med Cardosos kille från hennes mobil. Lyckas alltid lura honom. ”Why are you so good at pretending I’m me?!” utbrast hon fylleförvirrat efter incidenten ovan.

Detta handlade vi tydligen på vägen till karaoken.

Dagens läsk. Närå. Jag bantar. Men blev nyfiken ändå eftersom etiketten??? (Blev även fotobombad av en vedervärdig fot.)

西洋絵画 BEST 100 = de 100 bästa västerländska tavlorna, typ. Jävligt miffigt koncept, alltså. Jävligt japanskt också. Blir trött på detta rike ibland.

Detta handlade vi INTE. Trots att det hade suttit fint med filten som ingår.

Söta katter med pratbubblor. 690 yen.

På tiden.

Inskrivningen på karaokerian. Från vänster: namn, ålder, antal män, antal kvinnor, summa, användningstid (F = ”free time”, dvs 00–05, typ).

Första gången vi körde den här. Och andra. Och tredje. Och fjärde. Och femte.

Plötsligt hände det oväntade.

Can you keep up?

Smuggelspriten flödade.

Tömde Carros Iphone-batteri genom att gilla ALLA mina IG-bilder någonsin från hennes konto. Det var egentligen betydligt fler än 80, men så här såg iaf min notification ut när jag öppnade IG på min egen telefon sedan.

Tack, Carro! (Tumnaglarna visar mina första IG-bilder någonsin, dvs de sista jag kom till när jag scrollade igenom mitt flöde på hennes mobil. Allra första bilden: Markus Larsson och Magnus Edlund dricker öl efter att ha hjälpt Peter Ottsjö flytta, sommaren 2012.)

Hemma. Commence yoghurtslukning.

Igår: bästa dagen hittills.

05.00: sömnlöshet. Ägnade den åt att försöka komma fram till vilket hotell jag ska bo på nästa gång jag åker till Korea. Denna aktivitet får +++++. Kolla på hotell, det är livets vatten. (Min kusin bor i Seoul igen nu, för tredje gången, så jag hoppas jag hinner hälsa på även i år. Det var kul senast, i typ mars ifjol.)

??.??: uppstigning. Nej, jag tänker inte avslöja tiden. (Som om någon bryr sig.) Sov som sagt skitdåligt, vilket må vara hänt om man ändå inte har någon tid att passa. Och i mitt fall är det hänt ganska ofta.

16.00: lunch. Körf. (1439 kalorier. Så ni slipper fråga.)

16.30: jobb. Behövde tråckla ihop en nyhet för att Spela skulle nå veckomålet. Och satan i gatan i helvete vad vi gjorde det.

18.00: podcast-inspelning. Faktiskt helt otroligt kul, typ 100 gånger kuligare än första avsnittet. Trots en massa tekniskt strul. Ser plötsligt asamycket fram emot nästa inspelning. Samt att puffa för detta (andra) avsnitt, för djädrulen vilka explosiva vinklar vi har den här gången. Kommer klickas som en oxe.

20.30: fördrinkar, dusch och extremt inkompetent dans till munter musik.

22.15: izakaya-middag med Cardoso. Vid det här laget var vi båda smockfulla. Kort därpå var vi även smockfulla av sushi och citron-umeshu.

22.30: izakayan stängde! Wtf. Vi hann iaf beställa fyra miljorder rätter med tillhörande vätskor innan dess, sedan satt vi kvar och såsade i 8,4 evigheter.

23.40: konbini run. Carro behövde alkoläsk, jag behövde tydligen yoghurt???, choklad??? och sodavatten. Vissa av oss var, som ni märker, vid sjukt osunda vätskor i det här skedet.

00.00: ”free time”-karaoke. (”Free time” = betala en summa, stanna valfri mängd timmar.) Vi smugglade som vanligt in egen sprit och följde sedan vår gamla vanliga playlist till punkter och prickar.

05.00: hemma igen, hes som en atta och lyrisk som en lyra.

??.??: åt lite yoghurt. Lyssnade på lite podcast. Somnade lite.

Klickade du på länken till den monumentala ukiyoe-sviten ”One hundred famous views of Edo” i förra inlägget?

Klart du inte gjorde.

Så låt mig istället göra det ännu enklare för dig – genom att proppa in mina favoriter från bildserien (som alltså avbildar olika platser i Edo, vilket är vad Tokyo hette när jag var barn) i det här inlägget.

Det svåraste var nästan att välja ut färre exempel än 100. Det är nämligen något magiskt med estetiken här. Pastellerna som flyter ut över det torra, gulnade pappret. Att horisonten bara är ett glödande streck under en kritvit himmel, som så småningom löses upp i ett dovt blått mörker. Utsnitten och kompositionerna, som nästan är i klass med mina bästa Instagram-bilder.

Allvarligt talat: om du tycker att ”Ōkami” är ett vackert spel men blir helt oberörd av ”One hundred famous views of Edo”, då finns du inte.

Eller rättare sagt: du BORDE inte göra det.

(Bildkälla: Wikipedia. Och klicka nu för fan på länken så du får se resten av bilderna.)

(mer…)

När jag kom till stationen härom dagen såg jag hur en äldre kvinna med en försiktig ”Assassin’s creed”-gest föste bort en tjej som var på väg att krocka med henne.

Med Tokyo-mått mätt kändes det som om stan förvandlats till ”World war Z” över en natt. Det var tveklöst det våldsammaste jag sett i Japan sedan en ung kille fick en örfil på Shibuya-stationen för drygt fem år sedan. (Tokyos motsvarighet till Stockholms blodbad.)

På något sätt lyckades jag oskadd ta mig ifrån kaoset i det laglösa Shinjuku och vidare ända till Ueno, en dryg halvtimme bort. I Ueno behöver man inte oroa sig för besinningslöst våld vart man än vänder sig, för det är en av Tokyos mest kultiverade stadsdelar. Åtminstone om man går efter hur många museer som koncentrerats dit. (Det är även i Ueno som Tokyos djurpark ligger. Men till och med i burarna och inhägnaderna där tror jag att det går mer civiliserat till än på Shinjuku-stationen. *ryser*)

Just den här gången var det tack vare Tokyo National Museum – en serie majestätiska byggnader fyllda med asiatiska konstskatter – som jag tågade till Ueno. Egentligen är jag inte supertokig i klassisk japansk/kinesisk konst – jag är inte den som kan skriva hela avhandlingar om exakt hur skitnödig en drake ser ut på någon gammal väggmålning (Cǎiqǔ Zhuǎn Chǔ Lóngs mästerverk ”Skitnödiga draken”). Dagen började dessutom inte bättre av att jag råkade utnyttja erbjudandet ”köp fel biljett, betala sedan för en till”.

Men det tog inte lång tid för den att rädda sig själv. För mig spelar det egentligen ingen större roll vad museer är fyllda av så länge de är museer. Jag älskar att bara träda in i dessa mystiska främmande världar. (Och då syftar jag alltså på museerna i sig, inte konsten de innehåller, för om man träder in i den så riskerar man att bli ersättningsskyldig.) Att överhuvudtaget vistas i främmande miljöer, det är något jag blir väldigt sentimental av. Verklighetsflykt i ordets rätta, eller åtminstone felaktiga, bemärkelse.

Sedan skadade det ju inte att en hel del av tavlorna, träsnitten och hantverken i just Tokyo National Museums samlingar faktiskt var ganska mindmowing. Några av mina favoriter: serien ”One hundred famous views of Edo”, ”River village in a rainstorm”, ”Landscape of the four seasons” och ”The four accomplishments”. Dessutom såg jag ett svärd av Masamune, som var något slags görare av svärd. (Kanske var det just därför han gjorde ett svärd. En av historiens många gåtor.)

Något som inte heller skadade var att byggnaderna i sig var lika intagande in- som utvändigt. Ta en titt på bildbevisen nedan. Och var glad att jag hann torka av blodet från kameralinsen efter att jag lämnade Shinjuku.

(mer…)

En bekant postade den här serien klipp på FB med kommentaren ”det här är för bra för att vara sant”.

Om du undrar varför är du för ung för att läsa den här bloggen.