Startsida / Inlägg

Tokyos mest förljugna museum

av Alfred Holmgren
true colors

När jag kommer till Tokyo Metropolitan Museum of Photographys bottenvåning får jag veta att jag inte blir insläppt om jag inte skrattar, sjunger eller dansar för vakten först.

Jag kan inte riktigt minnas när det hände på Fotografiska i Stockholm senast.

Och det är långt ifrån dagens enda överraskning i byggnaden som kallar sig fotomuseum, men som knappt rymmer ett enda faktiskt fotografi.

Eller egentligen verkar det föredra att kalla sig ”Shabi” – en sammandragning av det japanska namnet Tōkyō-to Shashin Bijutsukan, ungefär som att ”Pocket monsters” blev ”Pokemon”. Att komma hit har stått på min ”att göra i Tokyo”-lista sedan i höstas. Men istället för att faktiskt göra saker i Tokyo så har jag ju, som jag så noggrant dokumenterat på just denna blogg (av alla bloggar i världen!), valt att stanna hemma och beklaga mig dagarna i ända. Min fantastiska Sverige-resa blev dock något slags brytpunkt. På sistone har jag ställt min älskade (men sjukt ineffektiva) gamla dagsrutin på huvudet, bara för att kunna frigöra mer tid, och framförallt energi.

Härom dagen använde jag den där tiden och energin till att ÄNTLIGEN bocka av Shabi från min lista. Det är det tredje museet jag besökt på tre veckor, eftersom mitt försenade nyårslöfte är att hinna med en sån här sak per vecka. Och jag har en låååååång lista av museer att bocka av. Jag är så pepp på detta att jag till och med fixat en ny kategori (fyndigt döpt till ”museer”)! Det hade jag aldrig haft energi till ifjol. (Alltså, jag fattar INTE hur man använder kategorier, underkategorier och etiketter. Därför brukar jag skita i dem. Men den här gången skiter jag i det.)

Den där listan blir inte direkt kortare av att så många museer här byter utställningar uppemot en gång i månaden. Är man intresserad av konst, och det är man om man driver den här bloggen, finns det alltså ett i stort sett obegränsat utbud av nya saker att uppleva i stort sett hela tiden. Acklimatiseringen har varit lite kämpig sedan jag kom hem (”hem”…) från Sverige, men det här har fan underlättat, alltså. De här stunderna börjar mer och mer kännas som veckans höjdpunkt. Vilket är helt otroligt, eftersom jag vanligtvis inte är full när jag går på museum.

Den här månaden heter Shabis utställning ”True colors”, och den ockuperar de tre våningar av museet som inte är fotobibliotek. En förbannat bra utställning är det också, trots att den alltså har extremt lite med stillbildsfoto att göra. Istället består den av en lång rad videoinstallationer tillsammans med små oaser av pixelkonst (!), fejkade gränskontroller (!!) och arktisk forskningsutrustning (!!!).

Här är de verk jag berördes mest av (man får säga ”berördes” när det handlar om konst):

”A needle woman” (Kim Sooja). Min enda anteckning lyder ”Som game!” Det tycker jag är en ganska rättvis sammanfattning. Kim Sooja har helt enkelt ställt sig i olika stimmiga miljöer världen över och blivit filmad bakifrån, helt orörlig, medan verkligheten forsat förbi omkring henne. Som en spelkaraktär som står och väntar på att man ska plocka upp kontrollen.

”The last silent movie” (Susan Hiller). Oväntat bra för att ha skapats av någon som är en bokstav ifrån att vara Hitler. Vad hon gjort är att ta inspelningar av döda eller döende språk (inklusive samiska) och konvertera dem till vågformer som hon tryckt och ramat in, samt klippa ihop en film som enbart består av nämnda inspelningar samt textremsor.

”Torii” (Shitamachi Motoyuki). En serie foton (ser man på, det fanns ändå!) som visar japanska torii-portar i andra länder än Japan. Flera av dem sedan länge övergivna och övervuxna, ursprungligen planterade som flaggor i jorden för att markera hur långt det (hungriga) japanska imperiet sträckte sig.

”Kora” (Jawshing Arthur Liou). Beskrivningen utanför salen där den här filmen visades lät inte så lovande: någon videokonstnär som förlorat sin dotter, och som en del av sorgearbetet begav sig till Tibet för att dokumentera en av världens minst utforskade regioner. (Nej, jag förstår inte heller sambandet.) Men det här var utan tvekan dagens höjdpunkt. Man har ju sett en del naturfilmer i sina miljontals dagar, men nästan ingenting kan jämföras med att slå sig ner i ett stort mörkt rum och långsamt absorbera ”Kora”. Filmen består inte av mer än en rad extremt långsamma panoreringar över de tydligen heliga bergslandskapen, med artificiellt svinsnävt skärpedjup, tonsatt av bjällror och stråkar. Men det är något med hur de där ingredienserna reagerar på varandra. Eller så är det bara de nästan ofattbart vackra vyerna som gör det, som en fjällvandring på planeten från ”Prometheus”. Förutom film så kommer jag även här att tänka på spel, bland annat Fumito Uedas sådana. Men mest av allt ser det ut som ett teknikdemo från framtiden. Förstapersonsperspektivet och skärpedjupet, till och med den ibland låga frameraten, fuckar liksom med verklighetsuppfattningen. Om poängen var att det ska vara meditativt så har han lyckats, herr Liuo. Jag blev så tagen att när filmen tog slut satt jag kvar och såg den igen.

Fem plus.

Och den här gången skojar jag inte.

(Du kan se hela ”Kora” nedan. Om du inte har en privat biosalong hemma är det som att se en Cosmonova-film på din Iphone, men jag är inte dum i huvudet, jag fattar att ingen kommer åka till Tokyo för att se originalet i dess fulla prakt.)

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB