På sistone har jag noterat att jag mötts av en helt annan sorts annonser när jag surfat runt på ett världsomspännande datanät som jag är väldigt förtjust i.
Från detta:
Till detta:
Vad det här i sin tur säger om mina surfvanor, det vill nog varken du eller jag veta.
”Jag lät dig dessvärre vänta”, säger den unga kvinnan när jag öppnar dörren.
Det har hon rätt i. Coco Ichiban Curry måste vara det enda företaget på jordens skorpa med längre leveranstider än Vulkan. Detta trots att deras närmaste filial bokstavligt talat ligger ett mediokert stenkast från min port.
Och de har MAGE att kalla sig ”nummer ett”.
(Jag skojar. De har inte mage att kalla sig ”nummer ett”.)
Hur det smakade? Som japansk curry brukar, dvs sådär. Fattar inte varför ett land med fler indiska restauranger per capita än Indien behövde uppfinna en egen variant av curry. Eller rättare sagt: måste Japan verkligen uppfinna egna varianter av allt de importerar, som de sedan påstår är överlägsna originalen? Räcker det inte med ett Nordkorea i Asien?
Annars har jag mest ägnat mig åt bröllopsförberedelser idag, precis som alla andra dagar. Det här bröllopet, det har blivit ett litet heltidsjobb i sig att göra sig redo för. Som om mitt heltidsjobb inte var heltidsjobb nog. Just idag gick jag till en kostymbutik här i Shinjuku (vi har MÅNGA av dem) och köpte mig ett par irriterande dyra skor, för det räcker tydligen inte att man har strumpor på sig när man går på bröllop. Allt för att olja kommersens smutsiga maskineri!!! Sedan promenerade jag vidare till jättevaruhuset Takashimaya, eller närmare bestämt dess Tokyu Hands-avdelning, där jag köpte ett ”shuugi bukuro” – ett obscent överdekorerat kuvert (obligatoriskt) för pengarna jag ska ge bort som bröllopsgåva (obligatoriskt).
Att vara ute och gå var tyvärr inget större nöje just idag, eftersom de senaste dagarnas fantastiska vårväder (som jag njutit av genom att sitta hemma framför datorn) plötsligt passat på att ta semester. (Otsukaresama!) Vikarierar gör istället ett deprimerande regnväder i ljuv harmoni med mjölkvit ”Silent Hill”-dimma.
Men jag gillar ändå att det efter ett och ett halvt år i Japan fortfarande är ett litet äventyr att bara gå ner på stan och springa lite ärenden. (Ja, vad skulle jag annars göra? OGILLA det?) Få en inblick i en värld som jag fortfarande verkligen inte hör till, utan liksom bara glider runt på ytan av, kanske doppar tårna i någon gång då och då. Salarymen som stressar omkring i dyra kostymer mellan möten, små gummor som bläddrar bland Tokyu Hands gratulationskort, inkastare i glansiga kläder som står och tjuter sina ramsor om att HUR VORE DET MED LUNCH TRO. Bara Takashimaya-komplexet är som ett litet universum i sig. Älskar att studsa fram och tillbaka mellan våningsplanen och studera myllret av folk, som en riktigt lat antropolog. Eller åtminstone en riktigt lat Aftonbladet-bloggare.
Om ett par timmar ska jag äta middag med min farbror (som alltså är här på jobbresa) i Shibuya. Efter det ska jag, om jag orkar (sov tre timmar i natt), tillbringa natten på en eller annan fashion week-fest, för det är tydligen sånt ungdomarna ägnar sig åt nuförtiden.
Den stora genomgången av det där bröllopet?
Den måste jag dessvärre låta er vänta på.
Curry minus curry.
Äntligen är min bröllops-outfit komplett!
En liten del av enorma Tokyu Hands halvenorma ”shuugi bukuro”-utbud.
Takashimayas bottenplan. Här snubblar lyxmärkena över varandra. Tokyu Hands-avdelningen i samma byggnad är visserligen inte billig, men man slipper betala 30 000 spänn (som i kronor, inte yen) för en resväska.
Curry-shaming.
Trodde den ökänt skojfriska sajten Vulkan behagade driva med mig när det gick att skriva in min japanska adress och beställa utan extra fraktkostnad.
Det var sommaren 1848.
Nästan exakt 166 år senare visar det sig att det enda de inte var helt uppriktiga med var att det skulle ta 166 år att få bokjäveln.
Nu har jag skrivit färdigt om detta.
Vad jag ska ägna resten av veckan åt, med detta viktiga projekt undanstökat? Jo, jag ska köpa kläder till bröllopet (stön), och så ska jag träffa min farbror som kommer vara i stan på jobbresa (eller om det bara är en ursäkt för att driva runt i Asien och träffa släktingar, förra månaden hälsade han på min kusin i Seoul), och så ska jag gå på bröllopet, och så ska jag för första gången åka ut till Ikea (inspirerad av det faktum att Susanna gjorde det i sitt land och kom hem med en massa svenska delikatesser), och så ska jag försöka bli frisk, och medan jag gör allt detta så ska jag väl försöka njuta av att det helt plötsligt är vår och strålande sol och enligt uppgift en fröjd att leva.
Åtminstone tills sommaren kommer som ännu ett brev på posten, varpå hela Japan förvandlas till en ramen-doftande förbränningskammare.
Jag blev inbjuden till ett japanskt bröllop nyligen.
Så nu vet jag vad jag ska ha ont i magen över resten av månaden.
Japanska bröllop verkar, även om de (som detta) går i västerländsk stil, vara ungefär lika läskiga som man kan föreställa sig: detaljstyrda av fler regler och asterisker än den japanska deklarationen.
Sedan inbjudan droppade in har jag alltså knappt gjort annat än att plugga skräckhistorier om folk som närvarat vid avlägsna vänners bröllop och inte klätt upp sig tillräckligt, eller inte haft ett tillräckligt fint kuvert (!) för pengagåvan, eller blivit ombedda att hålla ett tal på japanska (!!), med 0,0 förvarning (!!!).
Pengagåvan, förresten: nej, det är inte okej att komma dragande med någon himla vattenkokare, eller ens en kattwokare. Det är pengar som gäller, och inte vilka pengar som helst – det ska vara helt nya sedlar, ovikta, direkt från banken. Mängden sedlar dikteras av ett system så komplicerat att ingen västerlänning hittills lyckats lära sig exakt hur det fungerar. Det enda jag vet är att det absolut inte får vara TVÅ sedlar, för det betyder typ att brudparet kan dra åt helvete (enkel logik!). Så om man ska ge dem 20 000 yen får man se till att det är en tiotusing och två femtusingar i det där utsökt vackra kuvertet man förstås sett till att köpa i en specialbutik i god tid (hrm).
Brudgummen har dock låtit hälsa att vi, hans före detta klasskamrater från språkskolan, inte behöver ge några pengagåvor. Det lät rimligt tills jag såg hemsidan för festlokalen de valt ut (orelaterad men rolig tagline: ”TAKE and GIVE NEEDS”). Det finns ju inte särskilt många chanser i särskilt många helveten att det där stället, inkl typ femstjärnig mat, kostar mindre än någon tusenlapp per gäst att hyra för stackars Ren-san och hans fästmö.
Men jag har åtminstone tur när det gäller klädseln. På senare år har det nämligen blivit accepterat att klä sig lite mer casual på japanska bröllop. Den dåliga nyheten är att ”casual” i Japan betyder ”mörk kostym”. (Hoppas ”t-shirt med oidentifierbara mörka fläckar” går lika bra.)
Kanske ska jag bara skippa hela skiten, trots att det ser ut att bli en fascinerande surrealistisk inblick i Japans kultur, och bespara mig alla utgifter och komplicerade ärenden den automatiskt för med sig.
Jag kan ju alltid skylla på att jag har magont.
Nästa vecka blir min vänskapskrets lite snävare, och mycket tråkigare.
Då är det nämligen dags att ta farväl av ännu en vän, närmare bestämt en gammal klasskamrat från SU, som lämnar Japan för att istället möta våren – och kanske en depression eller två – hemma i Sverige.
Fast vi tjuvstartade avskedet redan igår, med en middag som kommer gå till historien som god. Intog den gjorde vi på Zip Zap – restaurangen som en dag per år får äran att inrymma legendariska In-N-Outs popup-hamburgeria. (Japp. In-N-Out, som annars bara finns på amerikanska västkusten, räknas av många som världens bästa snabbmatskedja – men vill man granska det påståendet med munnen snarare än öronen får man bara en enda chans per år här i Japan. Enligt uppgift eftersom det är exakt så ofta de måste ha öppet här för att skydda sitt varumärke.)
Zip Zap bildar tillsammans med lika briljanta JS Burger och Great Burger en bermudatriangel av hamburgerior bland Harajukus bakgator. Tyvärr var det svårt att föra en konversation där – inte för att det var högljutt, utan för att man inte kunde göra annat än stöna liderligt efter att man tagit sin första tugga. Burgaren nedan kan mycket väl ha varit den godaste jag ätit i Tokyo, ett 225 gram tungt monument byggt på medium rare-grillat wagyū-kött, ost, bacon och underbart smörmarinerade bröd, allt perfekt ackompanjerat av en strut superspröda pommes frites.
(Det här var för övrigt mitt andra besök i Harajuku denna vecka. Jag var nämligen även där i förrgår och köpte tre tröjor och en slips, för att täcka mitt skrivande behov av 0 tröjor och slipsar.)
Trevligt var det också, utöver gott, och intressant, utöver gott och trevligt. Kommer sakna att ha någon med en så snarlik livssituation att jämföra perspektiv med. Jag har relativt nyligen varit i Sverige för första gången sedan jag flyttade utomlands, han är precis på väg att flytta hem efter ett år i Japan. Båda har vi våra flickvänner i andra länder. Och båda känner vi att vi fortfarande inte är i närheten av att vara klara med Tokyo. Som om man någonsin kan bli det.
Efter maten gick vi hem och delade på en flaska Patrón Añejo.
Och vad som hände sedan, det förtäljer varken detta inlägg eller mitt minne.
• Varit i Roppongi en himla massa. En gång förra veckan för att betala skatt och betrakta konst, en gång till för att testa en till hamburgeria och se ”Den vilda hoben 2” med Tukis i Roppongi Hills, och så en tredje gång igår för att äta mig till fetto- och fattighuset, med nyöppnade Wolfgang’s Steakhouse-filialen som avgångsstation. Alla dessa äventyr var väldigt roliga! Roppongi, där skulle jag nästan kunna tänka mig att bo. Kanske för att det var där min flickvän bodde en gång i tiden. Just Wolfgang’s Steakhouse låg för övrigt bara några byggnader ifrån hennes gamla hus. Extremt god vad maten också. En enorm stek (att dela på), jordens tjockaste bacon, steak fries, potatismos, martinis, chokladmousse-tårta och mango-sorbet: ja, man riktigt hör ju hur Döden rullar upp måttbandet i bakgrunden. (Om du inte har några planer på att besöka Tokyo har du heller ingen nytta av denna info, men om du har både och kan jag verkligen rekommendera stekhuset ifråga, samt att klicka här.)
• Eeeeh. Vad mer har jag gjort sedan sist? Jo, jag har shoppat. Vilket jag verkligen inte borde få göra, för jag bränner alltid alldeles för mycket pengar, hur jag än bär mig åt. Tyvärr är detta det roligaste jag vet på jord, näst efter att resa, vilket ju kostar ÄNNU mer pengar (dock med knapp marginal, med tanke på mina shoppingvanor). De senaste två dagarna har jag tillbringat i Isetan-varuhuset, eller rättare sagt ett av dem – hela Isetan-komplexet upptar nästan ett helt kvarter här i Shinjuku (och ännu fler byggnader ute i Ikebukuro). Förklarar vad jag handlat och varför i ett senare inlägg (ingen jättespännande anledning, så du behöver inte hoppa upp på nåldynan den här gången).
• Jobbat. Men ju mindre jag säger om detta desto gladare blir du.
• Videoskypat med föräldrarna. Och katterna! Också kul. Pappa var som vanligt mån om att grundmura mitt självförtroende: ”Du ser ju ut som din morbror. Samma… idiotiska blick.”
• Vad jag ska göra imorgon istället för att skriva inlägg av valfri kvalitet: shoppa ännu mer. Ett av mina favvomärken har just släppt sin vårkollektion, så jag måste skynda mig innan mina storlekar är slut. Fast om jag fortsätter äta som jag gjorde igår så borde jag kanske boka en biljett hem till Stockholm och Dressmann XL istället.
• Och med detta: detta:
och börja istället läsa denna blogg.
Are you was using again pic.twitter.com/l40jSgRhwm
— johnasavoia (@johnasavoia) February 10, 2014
Lite dåligt med uppdateringar på sistone.
Därför har jag låtit bli att posta några. Försöker invänta ett tillfälle då uppdateringar istället är en bra sak.
Gör dock ett litet undantag idag. Annars blir det alldeles för mycket att sammanfatta alldeles för långt i efterhand nästa gång.
I själva irl:et har det nämligen varit ett himla hålligång på samma sistone.
I lördags gick jag alltså och såg japanska bandet Jesse Ruins med han svensken som jag träffade när jag gick och såg han NIN i fredags.
Så här såg Jesse Ruins ut:
Och så här lät de: väldigt, väldigt bra. (Det gjorde för övrigt även Cold Name, som spelade på samma event.)
Bonus: själva klubben var också väldigt, väldigt mysig. En liten källarlokal ute i… ja, någonstans. Ikejiri-Ōhashi hette stationen. Det betyder ”Dammrumpa-Storbro”. Så eventuellt var hela natten bara en hallucination. Men isåfall var det en riktig toppenhallis.
I söndags styrde jag alla tillgängliga kosor mot Takadanobaba (”Takadas hästplats”), där Johan visade mig ett par arkadhallar jag inte besökt förut, varpå han dunkade mig gul och blå i ”Super street fighter II turbo”. (Om ni inte känner igen mig till höger på bilden högst upp så är det för att jag fått så mycket däng.) Det första stället var en ovanligt flashig Taito Station i varuhuset Big Box. Eftersom de saknade parkopplade ”SFIV”-kabinett gick vi dock snabbt vidare till Mikado, ett mindre ”game center” i två våningar som hyfsat uppenbart var en hårsmån mer hardcore. Nedervåningen var som ett museum fyllt av en massa märkliga spel och kabinett man aldrig sett förr. På övervåningen pågick en turnering i ”Street fighter III: 3rd strike” när vi anlände. (Johan berättade att man på onsdagar brukar kunna betala 500 yen för att spela hur mycket ”Super turbo” man vill, samt delta i något slags turnering. Riktigt SÅ hardcore känner jag mig inte riktigt än.) Resten av ytan upptogs av ett imponerande beat ’em up-utbud och lite shooters. Utöver ”SSFIIT” hann vi bocka av ”King of fighters XIII”, det otroligt märkliga ”Akatsuki blitzkampf”:
, samt förstås ”Super SFIV AE”. En jädra mersmak gav det hela. Haft jobbig abstinens ända sedan i söndags. Men också känt mig väldigt nöjd med att även denna pusselbit fallit på plats nu. Otroligt att jag inte tagit tag i arkadspelandet tidigare, åtminstone sedan skolan slutade i oktober. Men bättre sent än aldrig, men sämre än alltid (vilket är nästa mål).
I gårdags åkte jag ut till Roppongi för att betala min skatt. Konstig känsla att promenera in på ett postkontor med ett kuvert så tjockt av sedlar att det knappt går att stänga. (Ja. Japan älskar kontanter. Och nej. Ibland älskar jag inte Japan.)
Efter skattetjafset tog jag hissen upp till våning 52 (för postkontoret låg i Mori Tower, en av Tokyos högsta byggnader) och glodde på konst i några timmar. Det kommer ett separat inlägg om det, med bilder (på annat än konst – för NÅDE den som fotar inne på Mori-museerna, med annat än mobilkameran och i smyg, och NÅDE den som gör det också, för den delen). Innan jag fått lite distans till det hela låter sig inte mina intryck sammanfattas med andra tangenter än O, M och G.
I skrivande dags är jag trött på att göra annat än sova. Så jag tror jag testar något annat istället. Sova, exempelvis.