Jag blev inbjuden till ett japanskt bröllop nyligen.

Så nu vet jag vad jag ska ha ont i magen över resten av månaden.

Japanska bröllop verkar, även om de (som detta) går i västerländsk stil, vara ungefär lika läskiga som man kan föreställa sig: detaljstyrda av fler regler och asterisker än den japanska deklarationen.

Sedan inbjudan droppade in har jag alltså knappt gjort annat än att plugga skräckhistorier om folk som närvarat vid avlägsna vänners bröllop och inte klätt upp sig tillräckligt, eller inte haft ett tillräckligt fint kuvert (!) för pengagåvan, eller blivit ombedda att hålla ett tal på japanska (!!), med 0,0 förvarning (!!!).

Pengagåvan, förresten: nej, det är inte okej att komma dragande med någon himla vattenkokare, eller ens en kattwokare. Det är pengar som gäller, och inte vilka pengar som helst – det ska vara helt nya sedlar, ovikta, direkt från banken. Mängden sedlar dikteras av ett system så komplicerat att ingen västerlänning hittills lyckats lära sig exakt hur det fungerar. Det enda jag vet är att det absolut inte får vara TVÅ sedlar, för det betyder typ att brudparet kan dra åt helvete (enkel logik!). Så om man ska ge dem 20 000 yen får man se till att det är en tiotusing och två femtusingar i det där utsökt vackra kuvertet man förstås sett till att köpa i en specialbutik i god tid (hrm).

Brudgummen har dock låtit hälsa att vi, hans före detta klasskamrater från språkskolan, inte behöver ge några pengagåvor. Det lät rimligt tills jag såg hemsidan för festlokalen de valt ut (orelaterad men rolig tagline: ”TAKE and GIVE NEEDS”). Det finns ju inte särskilt många chanser i särskilt många helveten att det där stället, inkl typ femstjärnig mat, kostar mindre än någon tusenlapp per gäst att hyra för stackars Ren-san och hans fästmö.

Men jag har åtminstone tur när det gäller klädseln. På senare år har det nämligen blivit accepterat att klä sig lite mer casual på japanska bröllop. Den dåliga nyheten är att ”casual” i Japan betyder ”mörk kostym”. (Hoppas ”t-shirt med oidentifierbara mörka fläckar” går lika bra.)

Kanske ska jag bara skippa hela skiten, trots att det ser ut att bli en fascinerande surrealistisk inblick i Japans kultur, och bespara mig alla utgifter och komplicerade ärenden den automatiskt för med sig.

Jag kan ju alltid skylla på att jag har magont.