”Jag lät dig dessvärre vänta”, säger den unga kvinnan när jag öppnar dörren.

Det har hon rätt i. Coco Ichiban Curry måste vara det enda företaget på jordens skorpa med längre leveranstider än Vulkan. Detta trots att deras närmaste filial bokstavligt talat ligger ett mediokert stenkast från min port.

Och de har MAGE att kalla sig ”nummer ett”.

(Jag skojar. De har inte mage att kalla sig ”nummer ett”.)

Hur det smakade? Som japansk curry brukar, dvs sådär. Fattar inte varför ett land med fler indiska restauranger per capita än Indien behövde uppfinna en egen variant av curry. Eller rättare sagt: måste Japan verkligen uppfinna egna varianter av allt de importerar, som de sedan påstår är överlägsna originalen? Räcker det inte med ett Nordkorea i Asien?

Annars har jag mest ägnat mig åt bröllopsförberedelser idag, precis som alla andra dagar. Det här bröllopet, det har blivit ett litet heltidsjobb i sig att göra sig redo för. Som om mitt heltidsjobb inte var heltidsjobb nog. Just idag gick jag till en kostymbutik här i Shinjuku (vi har MÅNGA av dem) och köpte mig ett par irriterande dyra skor, för det räcker tydligen inte att man har strumpor på sig när man går på bröllop. Allt för att olja kommersens smutsiga maskineri!!! Sedan promenerade jag vidare till jättevaruhuset Takashimaya, eller närmare bestämt dess Tokyu Hands-avdelning, där jag köpte ett ”shuugi bukuro” – ett obscent överdekorerat kuvert (obligatoriskt) för pengarna jag ska ge bort som bröllopsgåva (obligatoriskt).

Att vara ute och gå var tyvärr inget större nöje just idag, eftersom de senaste dagarnas fantastiska vårväder (som jag njutit av genom att sitta hemma framför datorn) plötsligt passat på att ta semester. (Otsukaresama!) Vikarierar gör istället ett deprimerande regnväder i ljuv harmoni med mjölkvit ”Silent Hill”-dimma.

Men jag gillar ändå att det efter ett och ett halvt år i Japan fortfarande är ett litet äventyr att bara gå ner på stan och springa lite ärenden. (Ja, vad skulle jag annars göra? OGILLA det?) Få en inblick i en värld som jag fortfarande verkligen inte hör till, utan liksom bara glider runt på ytan av, kanske doppar tårna i någon gång då och då. Salarymen som stressar omkring i dyra kostymer mellan möten, små gummor som bläddrar bland Tokyu Hands gratulationskort, inkastare i glansiga kläder som står och tjuter sina ramsor om att HUR VORE DET MED LUNCH TRO. Bara Takashimaya-komplexet är som ett litet universum i sig. Älskar att studsa fram och tillbaka mellan våningsplanen och studera myllret av folk, som en riktigt lat antropolog. Eller åtminstone en riktigt lat Aftonbladet-bloggare.

Om ett par timmar ska jag äta middag med min farbror (som alltså är här på jobbresa) i Shibuya. Efter det ska jag, om jag orkar (sov tre timmar i natt), tillbringa natten på en eller annan fashion week-fest, för det är tydligen sånt ungdomarna ägnar sig åt nuförtiden.

Den stora genomgången av det där bröllopet?

Den måste jag dessvärre låta er vänta på.

Curry minus curry.

Äntligen är min bröllops-outfit komplett!

En liten del av enorma Tokyu Hands halvenorma ”shuugi bukuro”-utbud.

Takashimayas bottenplan. Här snubblar lyxmärkena över varandra. Tokyu Hands-avdelningen i samma byggnad är visserligen inte billig, men man slipper betala 30 000 spänn (som i kronor, inte yen) för en resväska.

Curry-shaming.