När man blir visad till sitt bord på en japansk restaurang eller izakaya använder personalen uttrycket ”Go-annai itashimasu”, vilket är lite lurigt eftersom det både betyder ”Jag ska ödmjukt visa eder vägen” och ”Jag ska ödmjukt informera eder”. Men när man själv har besök i Japan önskar man att det fanns en exakt motsvarighet på svenska, eftersom just ”Go-annai itashimasu” rätt väl beskriver vad man ägnar dagarna åt: ett himla vägvisande och informerande (även om det kan vara si och så med ödmjukheten).

Och det har blivit ovanligt mycket av dessa varor på sistone. Bara den senaste månaden har jag haft tre besök (eller jag kommer åtminstone ha haft det om några timmar, när min govän Peter O-Ottsjö och hans sambo landar på Narita), vilket är personligt rekord t o m för mig (som bjuder hit svenska vänner stup i kvarten). De första två var dock inte här för min skull – först min farbror, som var i stan för att utannonsera vinnaren av Stockholm Water Prize på något slags bankett, för sånt kan man tydligen också jobba med. Han bodde på ett hotell i Shibuya, så jag tog honom till en izakaya där och fick i gengäld höra en lång harang om alla spännande länder hans jobb tvingar honom att besöka stup i kvarten (bara några veckor tidigare hade han varit i Seoul, där min kusin som av en slump bor just nu). Sjukt fascinerande, fast det var samtidigt svårt att känna sig som ett adekvat middagssällskap när jag fick reda på att han skulle äta en bit mat med Bill Gates veckan därpå.

Igår blev det ännu ett izakaya-besök med ännu en släkting, närmare bestämt farbroderns yngsta dotter, som till slut kommit till Tokyo med sin kille efter att ha svansat runt över hela Asien i någon månad eller så. Också fascinerande att höra hur deras första intryck av Japan skilde sig från dem av, säg, Kina – där de i vissa städer blev smygfotade av invånarna för att det var så uppseendeväckande med ett par vitingar (ett intressant om än milt creepy fenomen, kan jag intyga efter min helg i Malaysia för några år sedan). En annan störig grej med Kina verkar vara det här med luften – de har en officiell skala där som brukade sträcka sig upp till 500, men sedan blev luften så dålig att de höjde maxnivån till 700 istället. När kusinen och killen hennes var där tyckte de att det var en välsignelse när värdet sjönk så lågt som 200. I Stockholm spärrar man av hela områden om det överstiger 40.

Efter izakayan gick vi till Golden-gai, för de bodde precis intill, och det var som vanligt nice. Testade en bar som redan vid entrén skröt om hur gaijin-vänlig den är, vilket visade sig vara sant när vi kom in och det förutom en japansk salaryman enbart var svenskar där. (Samt därmed dålig stämning.)

Men det var ju inte till en skum bar i Golden-gai som den här historien ödmjukt skulle bära mig till. Utan till det faktum att när man har besök hyfsat ofta så blir det en minst sagt välbekant rutin att ödmjukt informera om, och guida till, de viktigaste destinationerna för en förstagångsturist i Tokyo. Men när jag satt och skrev ännu en av mina ödmjuka listor med måsten så gjorde jag en sökning i inkorgen – och upptäckte att jag redan 2010 såg mig själv som något slags orakel som mailade ut sin visdom till alla som kunde tänkas palla lyssna. I synnerhet ett mail, till en av mina fasters vänner (värst vad det blev mycket tjat om min släkt nu, men det är isåfall bara för att den äger, till skillnad från din), var så detaljerat att det nästan hade kunnat vara ett blogginlägg istället.

För att bevisa min poäng kommer jag nu förvandla det till ett blogginlägg istället:

Tsukiji. Världens största fiskmarknad. Kom dit i gryningen och fascineras/förfasas av de vidsträckta hallarna fyllda med nyfångade fiskar och andra havskreatur. Det är en upplevelse, vill jag lova – som ett zoo med bara döda djur. Ganska makabert, men värt eventuella äckelkänslor. Och om du sedan har aptiten i behåll bör du prova världens färskaste sushi på någon av de intilliggande restaurangerna – en lagom lunch runt klockan åtta på morgonen.

Roppongi. Tokyos Rinkeby – som i att det finns en hög koncentration av invandrare och utlänningar här. Nattlivet är ökänt. Men här finns också tre av Tokyos bästa konstmuseer, som tillsammans bildar den så kallade Art Triangle. Skrytbygget Roppongi Hills är förmodligen den mest futuristiska platsen i Tokyo, och högst upp i dess högsta skyskrapa hittar man det fantastiska Mori-museet (samt en ganska gastkramande vy över staden) som visar modern, internationellt hajpad konst. Hit måste du om du hinner!

Kamakura. Du kanske inte hinner ta dig hit, det ligger en bit utanför Tokyo, men jag tycker att det är värt besväret. Var en gång säte för regeringsmakten i det feodala Japan. Tempel, berg och tjocka skogar. En sida av Japan man också bör uppleva.

Akihabara. ”Electric town”. Det här behöver jag kanske inte ens tipsa om. Även om du inte är intresserad av elektronik är det ett äventyr att botanisera bland de avancerade nördleksakerna i affärer som kan vara uppemot tio våningar höga (och ändå trånga som normalstora svenska badrum).

Ginza. Om du vill shoppa märkeskläder – eller titta på folk som gör det. En kvadratmeter butiksyta i Ginza kan kosta över en halv miljon kronor. Stureplan framstår som ett ghetto i jämförelse.

Minami-Aoyama. Upscale-shopping i en mycket mycket lugnare miljö än Ginza. Själv älskar jag det här området. Prada-skrapan i sig är värd utflykten.

Shibuya. Förstås. Här brukar de flesta börja. Korsningen har du säkert redan sett, om inte annat så på tv.

Harajuku. Ännu ett ”förstås”. Harajuku-modet kanske inte faller dig på läppen, men missa inte alla ungdomar som paraderar runt som påfåglar i sina extravaganta outfits. En sväng på Takeshita-dōri (gatan som är det första du ser rakt framför dig när du lämnat t-banestationen) är en nödvändig punkt på checklistan.

Asakusa. Här finns centralt belägna tempel, om du inte hinner ta dig till Kamakura.