Orolig morgon. Vaknar med ett ryck, har för en gångs skull ställt klockan. Måste lämna de sista pusselbitarna av veckans speluppslag innan arbetsdagen börjar i Sverige. (Lämnade de första igår, samt förgäves: layout-Sylvia mailar och säger att hon tillbringat dagen på ett japanskt spa, där hon stolt visat upp våra bilder från Muteki Mario.)

Dricker proteinshake till lunch, känner mig (och är) extremt duktig. Jobbar i ilfart, konstaterar att jag har några timmar över innan jag måste fortsätta. Bestämmer mig för att åka ut till Ikea för att fylla på förråden av svensk mat. Nere på gatan är det bolmande varmt, jag svettas i min tunna vinterjacka (180 kr på Uniqlo #frilanslivet).

Tar tåget till Tokyo Station, detta underjordiska sagoland till station. Redan på perrongen är jag lite lyrisk över att vara tillbaka i Japan. Skyltarna, tåglinjerna, butikerna: allt är som det ska, där det ska vara. I glipan mellan tågen och perrongens tak ser jag hur skyskraporna bildar en mur av glas utanför stationens karaktäristiska 1800-talskupol. Precis som det också ska vara.

Kollar navigationsappen. Inser att jag står på fel perrong. Beger mig ner i Tokyo-stationens enorma mage, genom dess betongbelagda tarmar fyllda av människor och matos. Går allt snabbare, mot Keiyō-linjen. Det känns som flera kilometer. Tankarna vandrar, minns plötsligt hur en konkurrerande spelskribent (as) kallade linjen ”Keiyu” när jag var i Japan första gången. Vid det laget hade han varit här hisnande fyra gånger. Det var förresten även på alla andra sätt den mest hisnande tiden i mitt liv. Alla resor, mässor, middagar med spelpampar, bara ett par år efter gymnasiet.

Kommer till slut fram till rätt perrong, med andan i halsen trots att jag haft 16 minuter på mig. Sätter mig på tåget. Ser solen sjunka bakom de gamla takåsarna i trä i Tokyos utkanter. Några sista små explosioner av sakura-blad som skimrar i skymningsljuset. Skriver det här blogginlägget.