”Street fighter IV” har varit det viktigaste spelet i mitt liv sedan vi fick in betan (med ynka fyra karaktärer) till Super PLAY-kontoret i slutet av 2008. Det svindlar när jag skriver det, liksom får det svart på vitt, för det blir så konkret, att jag spelat det här spelet i snart sex år nu. Förra gången Peter var här med mig, sommaren 2009, lärde jag mig spela med sticka. Det minnet känns lika avlägset och suddigt som när jag lärde mig cykla. Och nu är han här igen, med mig, våren 2014, och vi spelar fortfarande samma spel. Förutom att det nu heter ”Ultra street fighter IV” istället – och som av en poetisk slump rullades ut i arkadhallarna precis när han kom hit.

Några dagar efter att ”Ultra” släppts gick jag och Peter till en Taito Station-arkadhall här i Shinjuku för att experimentera lite med de nya karaktärerna. Trodde vi. För när vi kom fram visade det sig att alla 16 ”Ultra”-kabinett var konstant upptagna – av bland andra Daigo, Tokido, Bonchan och Japans bästa Zangief. Bakom dem hade en liten klunga av åskådare bildats. Vi nöjde oss med att drunkna i den istället för att konverteras till köttfärs av världens bästa ”Street fighter”-spelare.

En annan dag gick vi till Mikado i Takadanobaba. Tror jag nämnt det här stället förut – de har nästan bara beat ’em ups på övervåningen, där det arrangeras turneringar på storbildsskärm flera gånger i veckan. Nedervåningen domineras däremot av en uppsättning äldre, och mycket skummare, kabinett – typ det smått förbluffande ”Starblade”, vars konkava spegelskärm nästan får den grovkorniga polygongrafiken att kännas så tredimensionell och verklig att man vill sträcka ut handen och krossa de små fiendeskeppen med den.

En annan dag gav sig Peter iväg på egen hand för att jaga spel och leksaker medan jag satt hemma och jobbade. Här är några av hans fynd.

Klicka på en bild för att komma till dess upphovshen på Instagram.