Vi röstade inte på moderaterna, men vi klädde oss som om vi hade gjort det.

Det var en fantastiskt varm och frisk vårdag, en sån då man alltid tänker ”Idag hade det varit nice att åka till Roppongi och förtidsrösta samt cosplaya som rikingar!”

Så det var precis vad vi gjorde.

Det var mitt första besök på svenska ambassaden, men förhoppningsvis långtifrån sista, för det kändes som väntat ganska betryggande att beskåda lite svensk text, svenska tidningar, svenska flaggor – till och med en dalahäst i onaturlig storlek – i detta osvenska åbäke till stad.

Ambassaden är dessutom förlagd till ett otroligt mysigt litet område bland Roppongis knäpptysta, så gott som folktomma bakgator, där grönskan trängs med pampiga kontorsskrapor och futuristiska tunnelbanestationer. Jag har varit i Roppongi hundratals gånger, och nästan alltid tyckt om det. Efter att ha sett den här sidan av stadsdelen gör jag det bara ännu mer.

En av anledningarna till att jag varit i Roppongi så mycket genom åren är att Susanna brukade bo här, 2006–2007. Gångerna jag hälsade på henne då – tror det blev fyra vändor på ett år, mirakulöst nog – var nog det som verkligen grundmurade min kärlek till den här staden. De var mina första resor till Japan utanför tjänsten (hade varit på TGS två gånger innan dess), och därmed mitt första möte med livet bortom spelmässor ute i Makuhari, fyllekvällar i Shibuya och svettiga shoppingrundor i Harajuku. Insikten att det faktiskt finns delar av Tokyo där det är just helt knäpptyst och folktomt, och där alla hus inte ser ut att vara flera kilometer höga och tapetserade med tv-skärmar stora som tennisplaner (för att låna en formulering av Tomas, som gjorde mig sällskap andra gången jag var här, på TGS 2006, då vi båda jobbade på speltidningen Super PLAY, och ni hör ju själva hur länge sedan det låter).

Jag har skrivit om Roppongis ruttna rykte förut, och jag känner att jag måste göra det igen nu för att folk som faktiskt varit i Tokyo inte ska tro att jag blivit tokig. Ja, Roppongi är en magnet för halvvidriga rika, och helvidriga halvrika, västerlänningar (och de japaner som mer eller mindre frivilligt umgås med dem). Ja, här finns strippklubbar och säkert långt värre etablissemang, och ja, man kan nästan se yakuzans blodiga fingeravtryck på de spegelblanka fasaderna.

Men det är ju inte DET Roppongi man lär känna om man bor här. Jag tror inte jag gått ut här en enda gång, och förhoppningsvis slipper jag spräcka den nollan framöver. Det är det lugna, tysta, gröna, futuristiska, kultiverade Roppongi jag älskar. Folk som bara varit på klubbarna här och principhatar Roppongi på grund av det: okej.

Så.

Jag tycker att Roppongi sammanfattar det bästa med Tokyo.

Vilket förklarar varför vi klätt upp oss.

Efter ambassaden, och en klassisk fattigmannamåltid på Friday’s (där vi möttes för lunch nästan varje dag när jag hälsade på Susanna 2006–2007), gick vi nämligen vidare till dagens huvudnummer: lägenhetsvisningarna.

Som jag nämnde i förra inlägget så är min egen lilla skokartong i Shinjuku så trång att Susanna döpte om den till ”strimlan”. Jag vet inte vad jag och min med Tokyos bostadsmarknads mått mätt skrala ekonomi (#frilanslivet) kan göra åt den saken, men jag vet vad jag kan låtsas göra: ha råd med en större lägenhet, i Roppongi. En lägenhet i ett hus där lobbyn ser ut så här:

Sagt och gjort. Några dagar i förväg bokade vi tid för en visning i ett av Tokyos mest exklusiva byggnadskomplex. Bara för att det plötsligt slog oss att vi KUNDE. Som ett litet äventyr. En chans att sträcka på benen, spatsera runt i en av alla omöjliga drömmar som döljer sig bakom de där glasfasaderna runtom i Roppongi. Eller, om man så vill, cosplay med världens dyraste rekvisita.

Och ja, det var ungefär som att kliva in i ett avsnitt av ”Million dollar listing”. Det enda som sved – utöver mitt ego – var att vi slösade mäklarinnans tid genom att begära att få se flera lägenheter vi i förväg visste att vi absolut inte har råd med.

Men vi kan säga så här: om hon någonsin drömmer om att prova på livet som en fattig Fi-supporter vägg i vägg med Tokyos värsta slum är hon välkommen till strimlan närsomhelst.

Min favorit av lägenheterna vi blev visade: en fyra (tror jag) med en hyra flera gånger högre än min månadslön. Och helt okej utsikt.