Vaknade med byxorna på.

Det var en sån natt.

En sån natt då världens farligaste stad kom ganska nära att leva upp till sitt rykte.

En sån natt då jag gång på gång flög upp, halvsovande, och drog på mig byxorna, redo att ränna ner för nödtrapporna om skakningarna skulle gå bortom den där magiska gränsen man hoppas att man kommer kunna identifiera innan man sedan länge passerat den, innan man befinner sig mitt i en repris av 1923 års ”Great Kantō earthquake”.

Det blev tack och lov aldrig värre än igår morse, då den näst största jordbävningen sedan jag flyttade hit fick mitt lilla torn att svaja och knarra som det inte gjort sedan december 2012. Jag kände igen varningsklockan direkt: den där känslan av att någon ligger under sängen och boxar mig i ryggen. Det betyder att det skakar i HÖJDLED, och jag har fått lära mig att det är först då man ska bli orolig.

Den där oron satt i hela dygnet sedan, och speciellt när efterskalven tycktes komma en gång i kvarten när jag låg och sov. Lagom surrealistiskt att vakna i mörkret, knappt medveten om var eller när man är, av att hela världen tycks vara på väg att implodera omkring en.

Nu gjorde den aldrig det, men varje gång det här händer – igår mer specifikt en jordbävning med magnitud 6,2 (”Kan vara förödande i befolkade områden med upp till ungefär 1,6 mils utsträckning”, enligt Wikipedia) och epicentrum precis utanför Tokyo-bukten – påminns man om att man lever här på lånad tid. Om att den STORA jäveln, den som spås sluka tiotusentals liv någon gång de närmaste tio åren eller så, fortfarande ligger och ruvar nere under lapptäcket av tektoniska plattor som Tokyo i ett förvirrat ögonblick bestämde sig för att byggas på.

Om att man förr eller senare måste bestämma sig för huruvida det bara är en lustig formulering man slänger sig med på sin blogg, eller om Tokyo på riktigt är en stad att dö för.