Okej, att jag postar en massa just nu beror på att jag inte kan sova.

Det är även anledningen till att jag publicerar så många blogginlägg.

Här kommer äntligen ett till.

Vad jag gör när jag inte kan sova? Den här gången följer jag det där valet lite förstrött. Kanske borde göra det mindre förstrött, för det är ju spännande på riktigt. Upplyftande/nedsänkande om vartannat, och vice versa, och så vidare. Egentligen borde man väl mest vara upptagen med att bäva inför det där stöveltrampet som sveper in över Europa som ett ”Command & conquer”-soundtrack. Men det känns så overkligt härifrån. Europa? Jag har inte sett några konkreta bevis på att Europa ens existerar sedan januari. Valet känns lika på riktigt som ett ”Robinson”-öråd. Det är rätt skönt! Inget känns särskilt angeläget på riktigt längre. Alltså, nästan bokstavligt talat inget. Men det är en annan historia. Som inte känns särskilt angelägen, den heller.

Jag vet dock att det fortfarande finns svenskar, för jag såg ett par nya bevis på det igår. Eller nya och nya, men de var åtminstone ett drygt decennium nyare än jag. En av dem pluggar spelmusik i kokong-skrapan här i Shinjuku. En av dem serverar snaps. Det finns så många svenskar! Det tar liksom aldrig slut. Jag har träffat flera hundra svenskar genom åren, och ändå känns det som att det återstår minst lika många.

Funderar på om jag ska börja resa mer. Fast på egen hand. Jag har mina händer att tacka för så mycket, utan dem hade jag inte haft några händer.

Att vara hemma efter förra resan känns som sagt både bra och dåligt. Kul att träffa kömpisarna igen. Karaokade med Mary Jane i fredags (vi testade ett nytt ställe, på vinst och förlust – fast det blev väl oavgjort, kan man säga), och igår var jag på fest hos Manami (bilden ovan) och Samuel ute i ultramysiga Togoshi-Ginza. Som vanligt var det en massa roligt folk med helt olika bakgrund där, vilket som vanligt är det bästa med Tokyo. En fruktansvärt vänlig engelsklärare som studsat fram och tillbaka mellan USA, Japan och den fruktansvärda koreanska landsbygden. En supercool tjej som jobbar på Issey Miyake (och blandar franska och engelska och japanska bor i en stor förort jag aldrig ens hört talas om: Nishi-Tokyo). En fransk musiker. En annan japansk tjej som precis ska iväg till Sverige för att träffa sin svenska pojkvän. Et så vidare.

Men allt kändes ändå bättre när Susanna var här, trots att min lägenhet är så trång att hon omedelbart döpte om den till ”strimlan”. Nästa gång hon kommer hit måste jag ha bytt lägenhet.

Det finns en del annat jag borde byta ut i mitt liv också, men jag har inte lyckats bestämma exakt vad och mot exakt vad än.

Jag önskar att jag kunde sova på saken.