”Ska du hipstra dig nu igen?” suckar Susanna varje gång jag vänder mig bort och börjar pilla med mobilen.

Nej, hon är inte särskilt förtjust i mitt vid det här laget rätt osunda Instagram-intresse.

Eftersom det kanske finns fler av er som inte uppskattar tunga, flottiga färgfilter på varenda bild tänkte jag nu dela med mig av några helt obearbetade sådana från vår senaste vända till Nakano Broadway. De ser ju helt bedrövliga ut i det här skicket (tagna med mina gamla svenska Iphone 4S eftersom min japanska mobil inte hunnit tömma bildtarmen efter Kyoto/Osaka/Hiroshima-resan), men så är Nakano Broadway – detta besynnerliga jättevaruhus av actionfigurer, manga, spel, plastvapen, kamerautrustning och heminredning – inte direkt den visuellt vackraste platsen på jorden heller.

Men som ni kanske anar av bilderna är man lite för distraherad av annat för att tänka på färgmatchning och feng shui när man är där.

Denna långa gång, kantad av restauranger och arkadhallar och en massa helt random butiker, leder fram till själva varuhuset.

Som jag sagt flera gånger förut: allt du hört om galen japansk snabbmat är sant.

En så kallad gachapon-automat. Såna här ser man överallt i stadsdelar som Nakano och Akihabara – överallt där det finns folk som kan tänkas vilja ha nyckelringar och mobilsmycken formade som katter, spelfigurer, gitarrer – eller morötter.

Karta över Nakano Broadways andra våning. Som ni ser finns det en och annan butik här (samt tre ungefär lika välfyllda våningar till). Nere till höger: komplexets tragiska maskot.

Spelsoundtracks.

Det enda som verkligen suger med Nakano Broadway är att så många butiker är till synes helt slumpmässigt stängda oavsett vilken dag och tid man beger sig dit. Så här såg fjärde våningen ut en onsdag vid 16-rycket.

Gachapon- och sushi-tokiga Susanna visar stolt upp sin nyinköpta gachapon-sushi.

Japanska monster. Ni som förstår charmen med sånt här trams: vänligen bespara mig era utläggningar om charmen med sånt här trams.

Vet inte vad som pågår i denna butik, som verkar sälja idolbilder eller något, mer än att en massa gamlingar tydligen finner det OERHÖRT intressant.

Om det är gubbar man vill ha är det till Nakano Broadway man ska bege sig (och sedan raka vägen tillbaka till dagis).

Den här Dr Wily-nyckelringen köpte jag till Susannas professor, Dr Wily. Det kommer inte alls bli obekvämt för henne att lämna över den till honom, få sparken från labbet och tillbringa resten av livet i rännstenen.

Kreativt, och/eller idiotiskt, designade öronproppar. Fanns en hel jävla serie med olika ”lustiga” utformningar, för folk som går igång på att stoppa kvinnor i öronen istället för tvärtom.

En av de roligaste butikerna har ett rätt brett utbud av spelmemorabilia.

Mer från samma butik. Gapet i mitten uppstod när Susanna plockade på sig deras supergulliga goomba-högtalare.

”Pokemon” verkar rätt svalt i Japan. Kanske för att befolkningen börjar bli väldigt gammal (på riktigt en stor kris), och att ingen över 4 spelar ”Pokemon”.

Hello Kitty verkar desto hetare.

Gammal bekant.

Mer spelgrejs. Söta ”Street fighter”-figurer! Det var även i detta myller jag hittade Dr Wily.

Det här draperiet var tyvärr inte till salu.

För den som inte vill chansa, eller är ute efter gachapon-leksaker som utgått, går det att köpa begagnade sådana separat, ofta till sjukt mycket högre priser (jag köpte en gång en nyckelring som spelar upp Shinjuku-stationens signaturmelodi – ja, stationerna i Tokyo har signaturmelodier – för en bra bit över 1000 yen).

Bästa gachapon-kategorin: nyckelringar som låter när man trycker på dem. Allra roligast är ljudeffekterna från olika spel.

Fler boingare.

Inte ofta man ser ”Pikmin”-leksaker. Vilket gör att man blir desto gladare när det händer. (Som om man någonsin kan bli annat än glad av ”Pikmin”.)

Blandat krafs. Söta lilla rosa PS3-kontrollen nere till höger investerade Susanna det sista av sin reskassa i.

Bra att ha.

Sa någon ”mors dag”?