Det roliga är att jag sparat den där rubben sedan förra veckan, då jag var precis lika sliten, vilket inte vill säga lite, men den gången hade jag inte ens tid att skriva ett litet inlägg om mina våndor, vilket jag däremot har nu, och här kommer det.

I bloggande stund känns det som om jag sitter på ett litet moln, vilket beror på att jag investerade en ofantlig summa i ett litet moln förra veckan. Det är lustigt, det där: det finns så otroligt mycket som är så otroligt billigt i Tokyo, men vissa saker är verkligen helt absurt dyra. Tydligen är små mjuka moln en av dem, åtminstone om man handlar på Tokyu Hands.

Det näst dyraste jag investerat i den senaste veckan:

Alltså, fy helvete vad dyrt. 1200 spänn för att åka tåg (enkelresa!) i ca tre timmar. Men jag har aldrig åkt Shinkansen förut, och det ska tydligen vara en helt otrolig upplevelse, dessa hypermoderna japanska ”bullet trains” som är en kulturell hörnsten i klass med sakura, Hello Kitty och Fuji. Jag har för övrigt aldrig ens varit i Kyoto förut, eller någon japansk storstad utöver Tokyo och Yokohama. Det säger inte lika mycket om min lathet som om hur vansinnigt mycket det finns att se och uppleva i Tokyo-regionen innan man ens kan komma i närheten av att tröttna (om det överhuvudtaget är möjligt). Men nu jävlar. Kyoto, Osaka och Hiroshima ska vi beta av på en långhelg – för övrigt min första lediga helg sedan 2012, om inte minnet sviker mig, till skillnad från sinnet för pengar. (Sammanlagt kommer dessa tågresor alltså kosta ungefär lika mycket som en tur och retur-flight till Sverige. Rimligt var inte ordet, till skillnad från orimligt.)

Apropå moln så känns det även som om min hjärna är inbäddad i ett sånt just nu. Suttit och jobbat sedan 22 igår, och nu är klockan 10, så prick 12 timmar vid det här laget. Bara sex timmar kvar till deadline nu, sedan får jag vila ut, genom att jobba med andra saker en stund.

Så här glamourös såg förresten min arbetsplats ut under natten:

Anledningen till detta, samt att jag skrev ”vi” för ett par stycken sedan, är att min flickvän är här nu. Och hon är av naturliga (samt ett par–tre onaturliga) skäl inte särskilt sugen på att förvärra sin jetlag genom att ligga och lyssna på mitt smattrande hela nätterna, så medan hon sov fick jag installera mig i köket istället. Men nu är hon i Akiba och går i spelbutiker, så molnet är mitt igen, tillsammans med min älskade utsikt, och det oroliga rasslandet från grannens balkong.

Så nu får ni ursäkta mig medan jag hämnas på grannen genom att återgå till mitt oroliga smattrande resten av dagen.

”Street fighter IV” har varit det viktigaste spelet i mitt liv sedan vi fick in betan (med ynka fyra karaktärer) till Super PLAY-kontoret i slutet av 2008. Det svindlar när jag skriver det, liksom får det svart på vitt, för det blir så konkret, att jag spelat det här spelet i snart sex år nu. Förra gången Peter var här med mig, sommaren 2009, lärde jag mig spela med sticka. Det minnet känns lika avlägset och suddigt som när jag lärde mig cykla. Och nu är han här igen, med mig, våren 2014, och vi spelar fortfarande samma spel. Förutom att det nu heter ”Ultra street fighter IV” istället – och som av en poetisk slump rullades ut i arkadhallarna precis när han kom hit.

Några dagar efter att ”Ultra” släppts gick jag och Peter till en Taito Station-arkadhall här i Shinjuku för att experimentera lite med de nya karaktärerna. Trodde vi. För när vi kom fram visade det sig att alla 16 ”Ultra”-kabinett var konstant upptagna – av bland andra Daigo, Tokido, Bonchan och Japans bästa Zangief. Bakom dem hade en liten klunga av åskådare bildats. Vi nöjde oss med att drunkna i den istället för att konverteras till köttfärs av världens bästa ”Street fighter”-spelare.

En annan dag gick vi till Mikado i Takadanobaba. Tror jag nämnt det här stället förut – de har nästan bara beat ’em ups på övervåningen, där det arrangeras turneringar på storbildsskärm flera gånger i veckan. Nedervåningen domineras däremot av en uppsättning äldre, och mycket skummare, kabinett – typ det smått förbluffande ”Starblade”, vars konkava spegelskärm nästan får den grovkorniga polygongrafiken att kännas så tredimensionell och verklig att man vill sträcka ut handen och krossa de små fiendeskeppen med den.

En annan dag gav sig Peter iväg på egen hand för att jaga spel och leksaker medan jag satt hemma och jobbade. Här är några av hans fynd.

Klicka på en bild för att komma till dess upphovshen på Instagram.

Det berömda taket, känt från brandövningsscenen i ”Lost in translation”. (Det är under detta tak som Bill Murray och Scarlett Johansson står i sina morgonrockar mitt i natten.)

Den berömda hissen, känd från samma film.

Den berömda utsikten från Park Hyatts bar på 52:a våningen, extremt känd från samma film.

Den kanske inte jätteberömda ”Lost in translation”-drinken.

Den allt annat än berömda toaletten, med allehanda avancerade reglage, rörelseaktiverat lock och omsorgsfullt vikt toapapper.

Klicka på en bild för att komma till dess upphovshen på Instagram.

När karaokekvällen väl var kommen hade den dock den goda smaken att inledas på Bar Plastic Model i Golden-gai. Känd från tv, om du har tv-spel kopplade till din tv. Plastic Model ska nämligen vara avbildad någonstans i ”No more heroes”.

Efter Golden-gai gick vi och förfestade lite hos Mary Janes pojkvän, på 38:e våningen. Ungefär så här såg det ut.

På plats i tornet. Kanske hade det blivit lite för mycket förfest för vissa av oss.

Klicka på en bild för att komma till dess upphovshen på Instagram.

När vi gått en bit längs vandringsleden kom vi fram till en liten rastplats där en liten gubbe ville roa oss genom att klappa sin lilla katt med en kvast. Och roade blev vi, vare sig vi ville det eller inte.

En arg och en nollställd bergsbestigare.

En berömd staty och en akrobatisk fotograf.

Den akrobatiska fotografens resultat.

Två roliga skyltar.

En liten skärva av en utsikt. Och Alexandra.

Peter framför något slags blomsterkorridor, i en av mina favoritdelar av Kamakura: bland bostadshusen man något oväntat hittar uppe på ett av de små bergen.

Hinkar vid en kyrkogård.

Uppsikten.

Dekorationer (som säkert bär på någon viktig symbolik jag inte orkar kolla upp) vid jättetemplet Tsurugaoka Hachiman-gū i centrala Kamakura.

Klicka på en bild för att komma till dess upphovshen på Instagram.

7 anledningar till att den här artikeln är idiotisk:

Punkt 1–7.

Med tonvikt på punkt 6, att Tokyo är det nya Paris enligt logiken ”Det tar mellan 0 och 24 timmar att åka till Tokyo beroende på var man befinner sig, precis som det gör att åka till Paris!”

De glömde dessutom en punkt som väger tyngre än alla andra: folk är nästan lika dåliga på engelska här som i Paris.

Vaknade med byxorna på.

Det var en sån natt.

En sån natt då världens farligaste stad kom ganska nära att leva upp till sitt rykte.

En sån natt då jag gång på gång flög upp, halvsovande, och drog på mig byxorna, redo att ränna ner för nödtrapporna om skakningarna skulle gå bortom den där magiska gränsen man hoppas att man kommer kunna identifiera innan man sedan länge passerat den, innan man befinner sig mitt i en repris av 1923 års ”Great Kantō earthquake”.

Det blev tack och lov aldrig värre än igår morse, då den näst största jordbävningen sedan jag flyttade hit fick mitt lilla torn att svaja och knarra som det inte gjort sedan december 2012. Jag kände igen varningsklockan direkt: den där känslan av att någon ligger under sängen och boxar mig i ryggen. Det betyder att det skakar i HÖJDLED, och jag har fått lära mig att det är först då man ska bli orolig.

Den där oron satt i hela dygnet sedan, och speciellt när efterskalven tycktes komma en gång i kvarten när jag låg och sov. Lagom surrealistiskt att vakna i mörkret, knappt medveten om var eller när man är, av att hela världen tycks vara på väg att implodera omkring en.

Nu gjorde den aldrig det, men varje gång det här händer – igår mer specifikt en jordbävning med magnitud 6,2 (”Kan vara förödande i befolkade områden med upp till ungefär 1,6 mils utsträckning”, enligt Wikipedia) och epicentrum precis utanför Tokyo-bukten – påminns man om att man lever här på lånad tid. Om att den STORA jäveln, den som spås sluka tiotusentals liv någon gång de närmaste tio åren eller så, fortfarande ligger och ruvar nere under lapptäcket av tektoniska plattor som Tokyo i ett förvirrat ögonblick bestämde sig för att byggas på.

Om att man förr eller senare måste bestämma sig för huruvida det bara är en lustig formulering man slänger sig med på sin blogg, eller om Tokyo på riktigt är en stad att dö för.