En cola kostar 100 spänn.

Där har du summan av mina synpunkter på Osaka så här långt.

Och egentligen beror denna enda invändning bara på att vi – tack vare vår brist på lokalkännedom – råkat hamna i Honmachi (”Hommachi” i officiell folkmun), vilket verkar vara ett ganska glättigt finansdistrikt med glittrande höghus, exklusiva restauranger och boulevarder breda som fotbollsplaner. Eftersom jag annars bor i Tokyos svar på Peking (dvs att folk skriker, slåss och spyr överallt, dygnet runt) känns dock t o m det här lite exotiskt. Fast jag hade å andra sidan lika gärna kunnat semestra i kvarteren intill Tokyo Station för att få samma upplevelse.

Här är ytterligare några anledningar till att jag, trots Osakas rykte som en smutsig småstad med en fraktion av grannstaden Kyotos kejserliga charm, ändå lyckas trivas rätt bra:

• Den Den Town. Osakas svar på Akihabara, som i sin tur är Tokyos svar på himmelriket. Den Den Town är väl beläget något närmare helvetet, men det handlar inte om många centimeter. ”Det är inte direkt så man skiter på sig”, tänkte jag när vi klev ut från stationen. Och det visade sig vara sant – inte förrän man upptäcker att Den Den Town har ett helt eget Super Potato (eller TVÅ, om man räknar den lilla filial som bara säljer samlarkort). I övrigt är Den Den Town ett typiskt japanskt gytter av spel-, sprit-, manga-, peruk-, stereo- och tekokarbutiker, layoutat som en labyrint av nedgångna gränder. Med andra ord exakt det jag älskar allra mest med Japan.

• Universal Studios. Nu har jag varit på alla i hela världen! Orlando, Hollywood, Singapore, Osaka. Precis som Den Den Town märks det att Osakas lilla Universal-park är en lillebror till betydligt vräkigare förebilder. Utbudet av attraktioner kändes minst sagt skralt i jämförelse med, säg, Singapore. Men det var kul ändå, inte minst eftersom vi som tillhör the 1 percent kunde lägga på ett par hundralappar och få s k Express-pass som lät oss cruisa förbi alla köer. Och det kändes bra att äntligen få åka ”Jurassic park”-grejen som jag drömt om sedan jag var liten, för att sedan avsluta med ”Jaws” och ”Terminator 2 3D”, som båda var exakt likadana som i Florida för 16 år sedan. Jag minns så många detaljer från den gången också (det var en resa som satte sina spår i mitt 14-åriga jag), så det här var som att blicka in i världar som stått helt stilla sedan 1998. En påminnelse om vilka galtasprång tiden tar medan man själv är upptagen med annat.

• Osaka Aquarium. Världens största akvarium, och näst största icke-akvarium. ☑Kul ☑Fisk ☑Kul fisk

• Osaka-slottet. (Eller Orre-slorre som det heter i folkmun.) Grejen man SKA ha gjort i Osaka. Fast fråga mig inte varför – det är egentligen bara ett (visserligen vansinnigt flashigt) nybygge på platsen där det gamla slottet stod innan det brann upp, vilket slott tenderar att göra före eller senare om de är byggda av trä (!!!). Exteriören är hursomhelst supermäktig, parken och muren och vallgraven likaså (vilket gör att hela paketet trots allt platsar på den här listan), men interiören är bara ett hypermodernt historiemuseum med detaljerade modeller och hologramskärmar och skit. Vill man läsa om slottets (det RIKTIGA slottet) historia behöver man inte bege sig dit, eller ens till Wikipedia, det räcker att ”surfa” in på min blogg och ”klicka” här. Så, nu har jag besparat dig ett minne för livet.

• Amerika-mura. Betyder ”Amerika-byn”. Anledningen till det existerar inte. Det här området är snarare känt som Osakas motsvarighet till Harajuku. Med andra ord: skrikiga småbutiker, flagships för märken som Bape och Supreme, excentriskt inredda caféer (typ ett italienskt ställe där 60 procent av golvytan upptas av en till synes permanent parkerad Alfa Romeo). Men också: lekparker fyllda av skratt och rop, barnfamiljer på söndagspromenad, fågelkvitter. Det där öronbedövande lugnet man tydligen kan känna i varje japansk metropol, så fort man viker av en tum från huvudstråken. Känslan av att plötsligt befinna sig vid världens ände, kantad av pittoreska små trädgårdar och brunmurriga skokartonger till hus med luxuösa sportbilar parkerade intill.

• Resten. Precis som i Kyoto känns stadskärnan som en korsning mellan Tokyo och Nordkorea, om än en charmigt oskyldig sådan. Varje icke-historisk byggnad verkar vara konstruerad 1980 och renoverad 1981. Tunnelbanestationerna går i smutsgult, jade-grönt och mörkbrunt. Till och med de slitnaste delarna av Tokyo känns som ”Mass effect” i jämförelse. Osaka är mer i linje med andra asiatiska metropoler som Taipei, Seoul, Hongkong och Shanghai – platser där historien fortfarande klänger sig kvar på fasaderna. Och Osaka har inte en lika vacker historia som Kyoto, i århundraden – vissa skulle säga än idag – Japans kulturcentum. Det kommer inte kännas som att åka snabbtåg tillbaka till Tokyo, det kommer kännas som att åka tidsmaskin.