Vi hade precis kommit till en särdeles nedgången korsning, som såg ut ungefär som man tänker sig att Tokyo såg ut efter brandbomberna 1945, när jag segervisst ställde frågan:

”Här då, skulle du kunna bo HÄR?”

Men Peter vägrade ge sig. Han tyckte fortfarande – efter mina allt hetsigare övertalningsförsök – att det kändes som en helt förträfflig tanke att slå sig ner i LA, i en av betongkuberna bland alla uteliggare och snabbmatsrestauranger och slokande palmer, med utsikt över den obarmhärtiga solen blästrande oceaner av sprucken asfalt.

Efter tolv–tretton vändor till västkusten har jag fortfarande inte kommit riktigt ända fram till samma slutsats.

Men kanske blir det annorlunda den här gången. Den här gången ska jag nämligen träffa Dean, den överbegåvade mma-killen från språkskolan här i Tokyo, som till framförallt mitt förtret tvingades återvända hem i vintras – som alla tvingas göra förr eller senare. Men istället för att tappa motivationen fortsatte han plugga till N1-språkprovet hemma i USA, det som – enligt myten, åtminstone – är så svårt att inte ens alla japaner klarar det. Bara att klara N2 är en bedrift. N1, högsta nivån, ska tydligen vara lika lätt som att plötsligt tvingas göra provet på kinesiska istället. Och Dean knäckte det på första försöket, precis som han gjort med N2 ett halvår tidigare. Överbegåvad, som sagt.

Han är även överförtjust i fläskig, fettdrypande amerikansk comfort food, en av få egenskaper han delar med mig. Så det ska bli kul att ha någon som kan guida mig till LA:s bästa burgare, som jag brukar göra med mina svenska vänner när de är på besök i Tokyo. Och jag vet inte, sedan är det ju TROTS ALLT något med LA; den solfrätta, svettiga, ännu mer nedgångna motpolen till NY. De första gångerna jag var där tyckte jag det var helt fantastiskt, trots all smuts och misär, men med tiden har jag kommit att hata det lite. Eller en vecka per år är väl egentligen precis lagom, det brukar vara underbart att sitta ute i kvällsbrisen under en värmelampa och smaska i sig majsmuffins som man doppar i honung medan man skvallrar med vilka kollegor som nu råkar finnas till hands och som man står ut med att skvallra med. De lediga dagarna i West Hollywood eller Santa Monica, när man går på Imax-bio och joggar längs stränderna och speglar sig i det fåtal skyskrapor man kan hitta, och genom allt det där tycker sig få vittring på åtminstone en skärva av den glamour man sett på sån där film. Men när folk pratar storögt om den där glittrande oasen mellan Nevada-öknen och Stilla havet är jag alltid kvick med att påpeka att det enda som finns där är kvadratmil efter kvadratmil av sårig asfalt, pastellfärgade betonghus, uteliggare och slokande palmer.

Hur många himmelska hamburgare de än ruvar på.