Sent på kvällen, när en neongrön eldfluga flimrar förbi och slocknar vid mina fötter djupt inne i Central Parks grönskande labyrinter samtidigt som afrikansk folkmusik ekar över den väldiga reservoarens knottriga vatten, tänds en liten gnista i mig: kanske skulle man bo här ändå.

Sedan slocknar den lika snabbt som den där eldflugan.

Trots att jag är för lokalpatriotiskt fäst vid Tokyo för att ge dem rätt så förstår jag varför folk håller New York som världens häftigaste och bästa stad, det gör jag verkligen. Jag kom hit första gången när jag just fyllt 14, och även om det skulle dröja drygt 14 år till innan jag återvände var det som om en del av mig aldrig lämnade det snöiga, ångande, gnistrande Manhattan.

Det är en klyscha, jag vet. Men det är också det som stör mig med NY, eller åtminstone att skriva om NY: att även om allt inte redan är sagt så är allt JAG kan komma på redan sagt, och av människor som kan formulera sig bättre än jag ens orkar drömma om.

Eller kanske ännu rättare sagt: det är inte konkurrensen som stör mig. Det är att ALLA drömmer om NY, inte bara människor man ser upp till, utan även människor man ser ner på. Varenda person man någonsin avskytt – från gamla klasskamrater till airbrushade mediedouchebags – har också varit här, också drömt om att stanna här, vissa av dem har till och med gjort verklighet av det.

Och även om det tog lång tid för mig att återvända har jag varit här väldigt mycket de senaste åren, åtminstone korta vändor och mellanlandningar, sedan jag själv flyttade till Tokyo och min flickvän nästan samtidigt till Princeton. Vi har pratat om att flytta till NY istället, vi med, om inte annat så av logistiska skäl, men det är förstås tankar som eldats på av ”Million dollar listing NY” och det ständiga, outplånliga surret om ”världens bästa stad” i svenska medier. Ungefär som att man får lära sig att det man ska drömma om inom Sveriges gränser är att bo i Stockholms innerstad, men när man väl gör det så inser man att det är något man velat bara för att andra sagt åt en att man velat det.

Jag trodde att det var annorlunda med NY. Jag trodde att de där drömmarna om att bo här skulle bli alldeles för öronbedövande för att fortsätta förtränga efter en helg på Manhattan, min första sedan 2007. Istället blev det tvärtom: en total mättnad, gränsande till illamående, när jag vandrade runt planlöst på Manhattan efter att mina museer stängt den sista kvällen, väntande på tåget hem till lugna, trygga Princeton.

Det är lustigt: i spelen har det blivit något av en helig graal med världar som lever sitt eget liv och får ens egen input att kännas som en obetydlig kråka i marginalen. I verkliga livet, åtminstone det verkliga livet i NY (så verkligt det nu blir), kan jag tröttna på den känslan väldigt snabbt, jag tittar in som allra hastigast och flyr nästan hals över huvud, bara i korta ögonblick orkar jag doppa huvudet i den där malströmmen av misär och glamour, trängsel och oljud. Sopbergen på trottoarerna, asfalten sprucken som mina händer på vintern. Markiserna med uselt typograferade logotyper. De besynnerliga små gotiska tornen. De förkolnade cykelskeletten från juraperioden som nästan smält samman med asfalten. Gallerfönstren, uteliggarna, de rostiga källarnedgångarna som spärrar upp sina väldiga gap redo att svälja ouppmärksamma turister.

Jag tänker på Spotify-grundaren Daniel Eks Sommarprat, hur han inleder in medias res med att han precis kliver ur en taxi i ”Ny Yaulk”, hur han liksom bär fram orden på silverfat, för det är ju det finaste vi svenskar har, New York. Och jag tänker på hur mycket jag hatar det, trots att jag inte har någon anledning alls att hata Daniel Ek i sig. Hur mycket jag hatar att jag delat drömmen om att flytta hit med, känns det som, hela svenska folket. Jag antar att det är där man hamnar om man följer det här resonemanget till sin slutpunkt, att jag snarare än att hata New York hatar att jag inte är unik.

Tur att ingen annan är det heller.