”Tack för att du kom hit i regnet idag”, kvittrar en robotröst i rulltrappan.

Jag antar att den syftar på mig, för jag ser ingen annan i närheten.

Keio-varuhuset är ett spökslott idag, denna eleganta niovåningstårta som draperats ovanpå Shinjuku-stationens nätverk av tunnlar (vilka i sin tur kantas av ÄNNU fler varuhus, inklusive det minst lika stora Odakyu-komplexet).

Förutom expediterna, som lika robotiskt bugar och kvittrar ”Tack för att du kom!” när jag går förbi deras butiker, verkar det knappt finnas en till själ i hela varuhuset.

Tack och lov, borde jag tillägga. Den enda anledningen till att jag för första gången sökt mig upp i detta myller av lyxbutiker med uniformerad personal är att en kortslutning i planeringen plötsligt frigjort en timme som jag behöver fördriva på Shinjuku-stationen. Så medan regnet vräker ner i det varma mörkret utanför går jag runt och utforskar nästan varenda butik i Keio-varuhusets döda korridorer, ända upp till den mäktiga utsikten på taket.

Eftersom det nästan är fysiskt omöjligt att vistas på bottenvåningen – tunnelbaneplanet, där tre stora transportföretags alla tåglinjer strålar samman – känns det som en välsignelse att ta rulltrappan upp till dessa luftkonditionerade, knäpptysta katakomber.

Men det är också något melankoliskt med att det är första gången jag är här, att det ligger ett enormt varuhus här som med Tokyo-mått mätt är så marginellt att man knappt tänker på att man passerar det nästan dagligen. Vilket, om man extrapolerar det, också påminner om hur liten man själv är. Om hur få som ens kommer märka att man så småningom försvinner.

I Tokyo känns det inte som att man är en i mängden – utan som att man inte är någon alls.

Vad robotarna än säger.