Först tänker jag att det är ett väldigt snyggt grepp av klipparen att låta podcasten avslutas med att syrsor tonar in och överröstar allt annat.

Sedan pausar jag, och inser att det visst bara är verkligheten jag drabbats av: den milda viskningen av avlägsen trafik, dånet av syrsor som sipprar in förbi mina in ear-pluggar.

Vilken sorts ljud man hör på kvällarna, efter att normala hederligt arbetande människor gått och lagt sig, det är nog den bästa barometern på hur exotiskt en ny plats känns, den bästa stunden att stanna upp och bara låta alla intryck hinna ikapp en. I den varma, kolsvarta kvällsluften är det bara syrsorna som påminner mig om att jag inte är kvar i Tokyo, där de feta cicadorna istället fyller den klistriga sommarvärmen med sitt vämjeliga brummande.

Men jag stannar inte upp ikväll, för jag har varit här många gånger förut, intrycken sedan länge färdigprocessade och välbekanta. Istället promenerar jag vidare, bort från den lilla tågstationen i trä, genom det kroppstempererade mörkret, in mot centrum. En sak jag inte är trött på är att promenera i Princeton, som jag knappast skulle klassa som en av de vackraste städer jag sett, men lätt en av de mest estetiskt fascinerande. Kyrkorna och trävillorna i viktoriansk stil utanför den lilla stadskärnan liknar nästan små kapell i ett svenskt fiskeläger, förutom att de är överdådiga på ett sätt som gör mig lätt illamående bara jag ser dem. På uppfarterna står svarta lyxbilar jag inte vet namnet på och skimrande pickup trucks, som stöpta i vax.

Jag passerar ett litet ett hörn av Princeton-universitetets campus, som att helt plötsligt ha hamnat i ”The social network”, samma gotiska stenbyggnader och statyer daterade till sent 1700-tal (samt en del som önskar att de vore det).

Sedan kommer jag till huvudgatan, Nassau, med sina pampiga katedraler och konstmuseer och Nassau Hall, som rymde USA:s regering när Princeton för ett kort ögonblick där på 1700-talet var USA:s huvudstad, innan Washington ens existerade. De gamla byggnaderna är alla spöklikt upplysta av uppåtriktsde strålkastare, på samma sätt som jag minns att murarna i Jerusalem var när jag var där med familjen för 20 år sedan.

Det är något kittlande med hur autentiskt och samtidigt artificiellt Princeton känns, hur viktiga historiska byggnader står och svettas i sommarhettan intill fejkgotiska tinnar och torn som också vill se anrika ut trots att de byggdes hundratals år senare. New England-vibben som alltid får mig att tänka på H P Lovecrafts lyriska utläggningar om hemstaden Providence, eller de små fejkstäder som byggts upp i världens alla Disneyland, som små technicolor-vykort från svunna tiders Amerika.

Själva stadskärnan, utanför campus, är väldigt mån om att bevara den här anrika – och rika – atmosfären, känslan av att murbruket torkade ungefär samtidigt som bläcket på USA:s konstitution. Medan jag promenerar hem till Susanna i mörkret, förbi de små stenvalven och sirliga gatlyktorna, inser jag att alla butiker har sina namn skrivna i exakt samma kursiva retrotypsnitt på exakt samma ställe, på en list ovanför dörren och de glimrande skyltfönstren. Till och med namnen skickar tankarna långt bakåt i tiden: Bucks County Dry Goods, The Bent Spoon, Olsson’s Fine Foods.

Men så råkar jag mitt i allt få syn på en undanskymd butik med det japanska namnet Tokidoki, fylld av Kirby- och Studio Ghibli- och Astro Boy-leksaker, en liten färgkaskad som tränger sig fram genom allt det tegelbruna och murgrönegröna.

Och plötsligt mår jag lite mindre illa.