Luften var varm och mjuk som sockervadd när jag kom ut på gatan.

Det var dagen efter Jonas hemfärd, och sommaren hade precis hunnit linda in Tokyo i sitt svettiga grepp. Om än ett ovanligt svalt och ömt sådant, jämfört med vad som väntar i juli och augusti. Inte en enda svettdroppe hann rinna ner i ögonen innan en len bris kom och smekte bort den.

På bakgatorna, dit den låga eftermiddagssolen fortfarande nådde, gnistrade de slitna fasaderna som av guld och brons.

Västra Shinjuku doftade av mat, sommar och asfalt.

Nere i tunnelbanan – på min favoritstation, den rena, lugna, moderna Shinjuku-Nishiguchi (som ligger i mitt kvarter, till skillnad från det enorma, konstant kokande underjordiska grottsystem som är Shinjuku Station, tio minuter bort) – köpte jag en liten flaska vatten i en automat med mitt Suica-kort (framtiden!), så brännande kallt att det var som att halsa kolsyreis medan luften omkring mig vibrerade av värme.

En kvart senare klev jag av rakt in i ett annat underjordiskt grottsystem: Roppongi-stationen, och dess tentakler som sträcker hela vägen in i Tokyo Midtown-komplexets mage, denna kommersens katedral där dånande tåg och doften av sot byts ut mot gnistrande välvda glastak och hypermoderna artificiella vattenfall: biljettspärrarna en kirurgisk skarv mellan 1990- och 2010-tal. På källarvåningen, den vars vidsträckta galleria är direkt kopplad till tunnelbanan, passerade jag ingången till de där lägenheterna vars golv jag lackerade med saliv härom veckan.

Till slut gick jag ut i skymningen, så tung och drastisk att det kändes som om Tokyo hade någonting att dölja för mig. Stod ett tag och väntade på mitt sällskap intill det lilla torget vid Midtown Towers fot, med dess upplysta trädgård och porlande vatten och harporna som ekade från lyxbutikerna, och såg på medan Tokyos högsta skyskrapa svaldes av mörkret.

Sedan gick jag och blev full.