Jag sitter vid gate E8 på McCarran International Airport när det sprakar till i högtalarna.

”Grupp A, välkommen ombord. Grupp B, välkommen ombord. Om du har tequila att ge mig, välkommen ombord.”

Samtidigt, i korridoren intill oss, vinglar en skallig man omkring och ylar ”I was just gambling!”, som om han står åtalad i en osynlig domstol.

Till och med ute på flygplatsen fortsätter Las Vegas vara en stad som högljutt och plumpt gör sitt bästa för att stöta bort mig.

Trots det önskar jag att jag kunde stanna.

Bland annat av dessa anledningar:

Tillbringade mina dagar i Vegas med min lillasyster Beata (till vänster), och delvis med det gäng kursdeltagare hon var ute och reste i västra USA med. Jag träffar ju nästan aldrig min familj eftersom jag bor på andra sidan jorden, så det var både en fröjd och minst sagt surrealistiskt att kunna åtgärda det i Las Vegas, av alla städer.

Bellagios fontänshow.

Vacker hotellvägg.

The Venetian, ett av den handfull obegripligt enorma resort-komplex som dominerar området kring huvudgatan (The Strip kallad) i Las Vegas. Känns mer som att vara tillbaka på ultrakitschiga Venus Fort i Tokyo än i Venedig.

Min gata.

Mitt hus.

Igår åkte jag och Beata till Stratosphere, ett svinhögt torn med observatorier och några svinläskiga ”thrill rides” svinhögst upp.

Något slags slänggunga som hängde utanför Stratosphere-tornets kant, 350 meter upp i luften.

Bigshot, en Uppskjutet-variant för folk som tycker att dödsångest är det bästa som finns. Ännu värre var dock Xscream.

Utsikten från inomhusobservatoriet.

Stratosphere från marken.

Beata och hennes gäng hade bokat limo från New York New York (hotell, casino, resort, precis som varenda annan byggnad i Las Vegas) till Caesars Palace. Jag hakade på..

Limo-selfie.

Limo-utsikt.

Buffén på Caesars Palace (ja, utan apostrof) är den flådigaste jag sett, med över 500 rätter. Dessa felstavningar av mitt namn hör också till de konstigare jag sett.

Chandelier, en av barerna i Cosmopolitan-skrapan, gör skäl för sitt namn. Den är nämligen omsluten av vad som liknar en enorm kristallkrona. Extremt goda drinkar har de också.

Excalibur är ännu ett svintacky temahotell (gissa på vilket tema) med casino och restauranger och barer och skit på bottenvåningen. Som europé är det (som jag eventuellt redan sagt) svårt att bli särskilt impad av alla dessa plastiga imitationer av europeisk arkitektur, men det blir inte mindre fascinerande för det, bara lite deppigare.

Detta erbjudande gör mig extremt besvärad.