Den värsta natten jag tillbringat i Japan, av vad som snart uppgår till tusentals, inföll för nästan exakt fem år sedan, i mitten av juli 2009.

Jag hade hyrt en lägenhet i Shibuya, och vädret var lika göttigt kladdigt som det alltid är så här års, dvs att det kändes som att man svettades smält glass så fort man ens övervägde att gå utanför dörren. Och det hade varit helt okej, eller åtminstone mycket mindre icke-okej, om inte ac:n i min lilla lägenhet plötsligt gett upp.

”Det är nog bara batterierna”, tipsade förmedlingen jag hyrde av. Så jag pustade och stånkade och stönade mig ner genom täcket av värme till ett av Shibuyas elektronikvaruhus och köpte nya. När jag kom tillbaka till lägenheten, och det visade sig att de inte gjorde någon skillnad, hade förmedlingen stängt för dagen.

Så jag bet ihop. Och låg i mörkret på min lilla fuktiga futon och stirrade upp i den ynkliga fläkt jag installerat tills jag inte längre var säker på om jag hade börjat gråta av prövningen eller om det bara var mina ögonglober som passade på att svettas lite, de med. Det är otroligt att jag inte har några ärr kvar av brännskadorna idag, mer än mentala sådana, och tro mig, dem har jag gott om.

En sak måste man ge den japanska sommaren.

Den har lärt folk – och företag, och offentliga miljöer, och förmodligen husdjur också – värdet av ac. Inte någon liten skitfläkt som på sin höjd harklar ur sig lite rumstempererad luft, utan ac-enheter som kan blåsa omkull arméer, som pumpar ut såna kallfronter att man får frostskador på ryggmärgen. Går man in i en butik på sommaren i Japan är risken stor att man lämnar den med minst en lem förfrusen och amputerad. Anledningen till att kamikaze – ”gudavind” – förknippas med självmordspiloter är att luftkonditioneringen inte var utbredd i Japan när begreppet myntades. Men det är den idag, och det är tur, för annars hade sommaren kommit att förknippas med helt andra sorters självmord.

I Sverige – ett land där man aldrig kan veta helt säkert om det ska regna eller snöa på midsommarafton – har vi inte kommit riktigt lika långt i utvecklingen.

I bitchande stund sitter jag på ett tåg upp mot Norrland, badande i solljus, luften kvav och klibbig, inte ett fönster öppet. Och folk ser ut att NJUTA av det. På andra sidan gången, på solsidan, sitter en kille i skjorta och långbyxor och läderskor och sover med ansiktet riktat rakt in i det blästrande solskenet. Jag antar att han fått ett presentkort på den lokala hudcancerkliniken i julklapp. Eller så råkar han bara vara svensk, och därmed tvångsmässigt besatt av att likt en riktig osund svamp suga i sig allt solljus som råkar falla över detta rike på jordens permanenta skuggsida.

Tyvärr råkar jag vara av samma nationalitet (vad är oddsen?!), vilket inte direkt bådar gott för min hälsa när jag nu ska tillbringa en vecka ute på släktens sommarställe, med inga spel och inga dvd-boxar och ingen uppkoppling, och därmed inget bättre att göra än att vistas ute i det där solskenet jag flydde till andra sidan jordklotet för att komma undan.

Å andra sidan: känner jag det här landet rätt lär det inte dröja många minuter innan gudarna välsignar oss med en snöstorm istället.