Jag känner mig underdressed som sitter i bara strumpor och jobbar medan jag väntar på min flight. Tills jag ser att personen till vänster om mig sitter i sandaler. Och personen till höger är barfota.

USA, alltså. Ibland är det en förlovning att vara här. Som när man sitter och luktar illa efter att ha släpat två skriljorder kilo packning (inklusive en ny Xbox One, världens genom tiderna bökigaste konsol) genom halva staten och bara vill pusta samt zona ut en stund i sina badbyxeliknande, tacosåsmarinerade shorts och sina svettiga strumpor, utan att bli utstirrad för att man bryter mot 40 topphemliga etikettregler eller råkar besitta den barbariska hudfärgen vit.

Å andra sidan: när en medelålders kvinna går fram till mig och frågar om det finns gratis wifi med en helt underbar skotsk accent vill jag inget hellre än att hoppa på nästa flight till Europa, varsomhelst i Europa, som jag alltid känner när jag påminns om att den kontinenten existerar.

Men tydligen siktar jag lite fel, för fem timmar senare kliver jag istället av planet i Las Vegas.

Och det är ungefär som man väntat sig: inte en plats man har lust att besöka om inte ens syster råkar vara här på jobbresa och råkar ha tid att hänga lite precis innan man själv ska tillbaka till Japan.

Nu ska jag och mina badbyxeliknande shorts gå och bada.

Jag har lite dålig mobiltäckning, men om min syster läser det här behöver hon bara leta upp poolen som luktar tacosås.