Jag har en mapp på skrivbordet som heter ”drömmar”. Ikväll var det utfodringsdags för den, för jag satt och kollade på lägenheter igen. Lite läskigt, eftersom jag inte vet förrän om någon månad huruvida jag ens får stanna i landet. Men om jag får det ska jag nog fira med en flytt så småningom. Det har varit min dröm så länge nu, att ha en lägenhet så stor nog att man får plats med en dammsugare (och kanske en gästsäng bredare än 30 cm). Mitt nuvarande boende är alldeles för dyrt och alldeles för ovärdigt. Och det säger jag i egenskap av mannen vars lägenheter genom åren aldrig jämförts med annat än allehanda exotiska soptippar. Men nu har jag hittat en container tvärs över gatan som jag kanske har råd med.

Annat jag gjort: bläddrat lite bland gamla mail, några av de första i Gmail-inkorgen (så de var från typ 2005). Det är kul eftersom man glömt bort precis allt, så det är som att läsa sin egen blogg efter en minnesförlust, dvs utan att kommer ihåg att man skrivit den eller upplevt sakerna den handlar om. Plus att den i mitt fall verkar vara skriven av något jävla as! Herregud vad otrevlig jag var förr i tiden. En sån otrolig arrogans mellan raderna, eller snarare på dem. (Nu sitter mina nuvarande vänner och tänker ”Men du är ju exakt likadan nu!” Det stämmer, men det kommer ta nio år till innan jag inser det.)

Mer specifikt så handlade mailen jag snubblade över om mitt gamla band och speltidningen jag jobbade på. Det var nog allt jag tänkte på för nio år sedan, förutom Japan. Då var drömmen att flytta hit, nu är drömmen att äga en dammsugare.

Förlåt, var.

På bilden ovan: 180 000 yen – mer pengar än jag någonsin tidigare hållit i min hand.

På bilden nedan: min nota på 7 Eleven ett par minuter senare.

(Om du tror att jag skojar har du aldrig haft det tveksamma nöjet att betala din skatt i Japan.)

Gårdagskvällen blev värd väntan. Åtminstone av mina bilder att döma, minnet är det lite sämre ställt med. I stora drag gick den ut på att jag och Mary Jane gick till vårt gamla vanliga karaoke-hak här i västra Shinjuku och drog igenom vår gamla vanliga repertoar och svalkade oss med vår gamla vanliga smuggelsprit, vilket kanske inte låter så spännande i sig, men det blev helt otroligt kul att sjunga av sig lite för första gången på typ tre månader.

Mary Jane hade dessutom tagit hand om mina skattefakturor medan jag var borta, vilket innebär att jag har en något bättre chans att inte bli deporterad nu när jag måste förnya mitt visum. Hon kan framstå som rätt virrig, så jag blev helt paff när jag fick tillbaka alla räkningar, och kvitton på dem hon betalat, i ett par prydliga plastfickor, inkl växelpengarna hon fått tillbaka när hon betalat dem! Så paff att jag bjöd henne på (den svindyra) karaoken som tack. Fast med tanke på hur bebrusad hon blev borde jag kanske ha fått henne att betala för mig istället, för det är ändå ingen risk att hon hade kommit ihåg det dagen därpå. Tecken på hur full hon var: hon begrep inte att hon råkat skicka högst olämpliga meddelanden till en gemensam killkompis (istället för sin pojkvän) förrän han vidarebefordrat dem till mig, och jag i min tur visat upp dem för en väldigt förvirrad henne, som sedan ägnade resten av natten åt att långsamt implodera av skam. (For the record borde jag kanske även erkänna att jag av oklar anledning lånade hennes telefon och skickade några hyfsat svårtydda meddelanden till samma killkompis.)

Efter fyra och en halv timme på karaoken (nästan rekord!) klafsade Mary Jane hem till Baba genom ösregnet medan jag sökte skydd på snabbmatshaket Matsuya och beställde in en stor skål bibimbap. Så mosig att jag inte ens pallade protestera när jag fick en sked istället för plockepinn-set.

Idag sov jag nästan hela dagen, sedan följde en massa förvirrade meddelanden mellan mig och Kami eftersom jag lovat henne att följa med och kolla på hanabi, men fortfarande halvsov när hon ville bestämma vart vi skulle göra det. Så här års kryllar det nämligen av hanabi-festivaler, bara idag hade vi tre stycken att välja mellan här i närheten. Eller närheten och närheten, efter att jag flugit upp ur sängen och landat på perrongen tog det oss typ två timmar att komma hela vägen ut till Jōsō i grannkommunens grannkommun Ibaraki. Totalt fyra–fem alltmer besynnerliga små lokaltåg behövde vi ta, men det är väl sånt man ska ha upplevt, det med.

Något man DEFINITIVT ska ha upplevt är det här med hanabi – som egentligen bara betyder ”fyrverkeri”, men som vanligt i Japan så finns det en massa traditionellt-spirituellt-historiskt gunk ingrott i de där tecknen (花火 = ”blomma”, ”eld”), vilket gör det lite missvisande att bara översätta dem rakt av. Kami hade klätt upp sig i sin finaste kimono, och det var hon långtifrån ensam om, även om jag själv nöjde mig med min finaste Terry Bogard-tröja. (Eller okej, jag är inte helt säker på att det var hennes FINASTE kimono, eller en kimono alls, för beroende på en serie snören och knutar eller vad det nu är kan såna där plagg egentligen kallas något helt annat, även om de ser ut som kimonos. Om du vet vad det är för skillnad: berätta det inte för mig, för så intresserad är jag verkligen inte.)

Festivalen var väldigt mysig och fyrverkerierna som väntat fina. Eller åtminstone påkostade. Det var inte fråga om några pliktskyldiga minuter för att motivera ledet ”hanabi-” i ”hanabi-festival”, utan TIMMAR av trumhinnemördande färgkaskader i alla tänkbara former – eldkvastar och seriefigurer och gulliga djur och regn av guld som lämnade efter sig askgrå spindelnät på natthimlen. Varje gång man trodde att det var färdigspexat för ikväll bestämde de sig för att elda upp ytterligare några procent av statsbudgeten (”Äh, det är ju ändå 24 sekunder kvar på schemat”). Och då är det här ändå bara en festival i mängden!

Men det märktes rätt tydligt att jag inte ägnat en livstid åt att marineras i det där djupt ingrodda gunket. På det stora hela tyckte jag väl på sin höjd att det var kul med lite nytt Instagram-material, medan Kami nästan var rörd till tårar. ”Jag är så stolt över att vara japan!” förklarade hon, baserat på att någon jeppe ute på en flotte smällt av lite Doraemon-smällare.

Det lyckades dock bli en väldigt rolig kväll ändå. Efter fyrverkerierna smälte vi in i den mumlande massa som långsamt vaggade tillbaka mot alla små färgglada stånd med mat och dryck, en upplyst liten oas mitt i mörkret där det såldes kara-age (friterad kyckling) och takoyaki (friterade bläckfiskbollar, eller ”bläckfiskbossar” som min dator vill ändra det till). Själva köpte vi varsin okonomiyaki (typ en omelett med grönsaker och skaldjur och kött och grejs), sedan gick vi bort till en liten bro över en liten flod (att jag behöver slå upp vad ”river” heter på svenska: hej demens) där vi satt i ännu ett mörker och åt och drack och drog japanska ordvitsar, påhejade av en symfoni av cikador och omgivna av fnittrande ungdomsgäng. Otroligt svalt och skönt och fridfullt var det, nästan som att vara tillbaka i Kyoto. Som vanligt när jag lämnar Tokyo så ägnade jag hela kvällen åt att slås av hur mycket mer tid jag borde tillbringa ute på landsbygden. (Fast kanske inte just i Kyoto, för jag vet inte om jag kommer vara välkommen tillbaka dit efter att ha klassat Japans sjätte största stad och kanske viktigaste kulturcentrum som ”landsbygd”.)

Roligast på hela kvällen var nog när Kami kallade mig ett ord på japanska som jag inte förstod, så hon slog upp vad det hette på svenska och fick resultatet ”bov”! ”Du är bov”, förkunnade hon, i tron att det betydde typ ”Du är elak”. Hahaha. (Svettigast var när hon mitt bland folk började förklara för mig hur enkelt det verkar vara att få tag på knark i Shinjuku, och prompt ville veta om jag hade provat. Hoppas vi inte var omringade av alltför många alltför engelskkunniga immigration office-agenter.)

Efter att vi smaskat i oss typ halva våra jätte-okonomiyakisar och druckit vår alkoläsk släpade vi oss mödosamt tillbaka mot stationen, bara för att distraheras av ett otroligt suggestivt litet shinto-tempel så länge att vi nästan missade sista avgången. Någon timme, ca 1700 yen och fyra–fem tåg senare hade vi dock lyckats krångla oss tillbaka till civilisationen. Tydligen syntes det på mig att jag ägnat kvällen åt att himla med ögonen åt en av det gudomliga kejsardömets 3000 mest älskade traditioner, för när Kami klivit av på sin station var alla andra på det helt proppfulla tåget för fina för att sätta sig brevid mig.

Lite blödigt, förra inlägget. Egentligen gillar jag inte sånt, speciellt med tanke på att jag tycker det är så förbannat svårt att skriva om. Känslor och sånt, alltså. Uschiamej. Tur att de ändå trubbas av med åldern:-). Men en blögg ska väl vara ärlig, och att gå runt i Roppongi igår var nog ändå en av sommarens finaste upplevelser, vilket vill säga ett och annat.

Idag är det dock bäddat för andra sorters upplevelser, för idag ska det supas! ÄNTLIGEN, efter allt jobbande samt nobbande av supande de senaste veckorna. Jag är så glad över detta att jag skulle kunna gråta. (Bergsäkert tecken på att man inte är alkoholist.)

Nu är det färdigblödat för idag! Här har du – eller ”haru”:-) – en video som inte är särskilt bra, men särskilt passande.

Ikväll: bästa kvällen sedan jag kom hem från Sverige. Inte helt otippat råkade den sammanfalla med det första museibesöket också.

Vaknade sent som satan, men hade redan i förväg (medan jag sov) bestämt mig för att jag skulle hinna med ett museum idag, så då fick det bli det enda som har öppet till 22: Mori Art Museum i Roppongi Hills.

Som vanligt behövde jag inte ångra mig. Jag ska inte babbla så mycket om själva utställningen, för den minns jag knappt vad den hette (trots att jag i vanlig ordning köpte med mig den väldigt snygga katalogen hem – ännu en liten souvenir till min framtida lägenhet, eller kanske rimligare: mina föräldrars källare). Bra var den iaf, som alltid. Men framförallt var det något rätt romantiskt över att ge sig ut i regnet och unna sig ett besök på sitt favoritmuseum, högst upp i Tokyos coolaste skyskrapa, en helt vanlig torsdagskväll. Krocken mellan det vardagliga och det exotiska. Den fick det att slå gnistor i mig. Och, som jag gör ibland, stanna till och tänka ”Vänta, är det här mitt liv på riktigt?”

Jag förvarar många av mina käraste minnen där, på Mori-tornets översta våning. Mitt första besök, som blev av bara för att det ingick i priset när man skulle upp på taket och kolla in utsikten, den ångande sommaren 2008. Att jag sedan aldrig varit i Tokyo utan att komma hit. Att det var bland det första jag gjorde, dessutom två gånger i rad, precis när jag flyttat till Japan. Det känns på något sätt talande att Mori-museet även var något av det första jag instagrammade då, i september 2012, mitt i höstmörkret, innan jag ens hade hittat en lägenhet och istället bodde på hotell. Innan jag lärt känna Yuka, Chiaki, Kami, Jing, Leilani, Dean, Tero, Lien och Mary Jane. Gyält. Så lite tid ändå, bara två år. Ändå känns det inte ens som samma liv längre.

Efter museibesöket hade jag rätt mycket tid över, så jag promenerade genom regnet ända bort till Azabu-Jūban och Susannas gamla hus. En promenad som alltid får det att pirra i mig, när jag passerat den stökiga Roppongi-korsningen och Friday’s-restaurangen där vi alltid brukade äta när hon kom hem från skolan, för att sedan komma in på de små dunkla, knäpptysta bakgatorna där jag tillbringade vad som känns som en ganska betydande del av vad som känns som min ungdom. Alla mina ”jobbresor” hit, alla spel vi spelade, all skräpmat vi åt, alla expeditioner till platser så avlägsna som Akihabara och Hakone. När jag åkte hem till Sverige igen var det alltid bara för att hämta andan, och möjligtvis ett par månadslöner till så jag skulle ha råd att tillbringa ytterligare några veckor i Japan.

Jag stod i flera minuter och bara stirrade på det där huset och försökte lokalisera alla känslor jag kände på den tiden, för snart tio år sedan. Det var tänt i vad som brukade vara Susannas lägenhet. Bakom gardinerna kändes det som om mitt gamla liv fortfarande pågick.

I förrgår var jag trött, och igår var jag pigg, och idag var jag supertrött! Herrens vägar äro outgrundliga, liksom mina, vilket bara gör det ännu mer outgrundligt att de aldrig korsats.

Undrar om det var kycklingen jag åt till lunch som ställde till det för mig, för den smakade verkligen SKIT – vilket egentligen all mat jag lagar gör, men det här var något slags köksrekord. Undrade nästan om det var en ny innovation inom kyckling jag råkat köpa, så konstigt smakade det. Dålig innovation isåfall, för efteråt var jag helt förstörd. Har typ legat och svettats och tuggat fradga hela eftermiddagen, som en ny innovation inom döende hund. (För att besvara den absolut vanligaste frågan från vänner och släktingar: ja, jag lagar min egen mat här. Finns det folk som äter ALL mat ute? Vad jobbar de som? Kungar och drottningar?)

Synd, för egentligen hade jag tänkt hinna med ett museibesök efter jobbet idag. Kami ville dra till 2121 Design Sight – en ascool underjordisk bunker i Tokyo Midtown-parken – igår, men jag blir ju tokig när folk vill göra spontana saker med mig, så jag valde att vara mycket upptagen istället. Det satt dock rätt långt inne, eftersom jag verkligen längtat efter mina regelbundna små konstutflykter nu när jag varit upptagen med annat i sommar, till exempel konstutflykter i länder som inte heter Japan.

Hursomhelst, det enda jag hann med utöver att ligga nästan helt orörlig (sånär som på fingrarna, som i smyg kröp iväg och besvarade en massa mail medan jag låg och vilade) var att spela lite ”Forza 5”. Det var inte så kul. Gillar egentligen inte såna där simulatorer med helt stum styrning och färgglada racinglinjer på asfalten som förklarar att man måste bromsa i god tid inför varje kurva, helst flera varv i förväg. Eller jag gillar dem när de är lika beroendeframkallande som ”Gran turismo”. Ser ut som skit gör det också, ”Forza”. Ett av de snyggare nextgen-spelen när jag testade det på E3 ifjol, men sedan dess har det ju hunnit hända ett och annat inom spel- och kycklingbranschen.

Äntligen en pigg dag! Och äntligen några trötta gamla spel att roa mig med. Medan jag skriver det här tankar min Xbox One ”Ryse” och ”Forza 5” för fulla muggar. Det är som att vänta på att ett bad ska tappas upp, ett bad som tar ett dygn på sig att bli färdigt och som man sedan bara blir svettig och äcklig av, och det flyter runt massa snusk i vattnet eftersom man glömde skölja rent badkaret i förväg, men man sitter kvar ändå och letar efter achievements bland alla dammtussar och hårstrån, och sedan skickar man varmvattenräkningen till Aftonbladet Hierta AB. Om jag förstått saken rätt så är det här den exakta definitionen av drömlivet för många som inte heter Alfred Holmgren, och säkert några som gör det också.

Gick till Donki tidigare idag, min lokala matvarubutik/Rolex-återförsäljare. Fantastiskt att jag lyckats skjuta upp det så här länge. ”Fantastiskt” i bemärkelsen att jag verkligen inte gillar att gå dit. Typiskt sånt ställe som man älskar och romantiserar så länge man inte bor i Japan, och sedan omedelbart börjar hata när man flyttar hit. Jag kan fortfarande tycka att det är charmigt med färgkaoset och all Engrish och de lågupplösta laminerade skyltarna med helt sinnessjuk typografi, samt det faktum att de på riktigt säljer allt från mjölk och kex och godis och köttfärs och sprit till Louis Vuitton-väskor och tv-apparater. Men jag tycker inte att det är charmigt att behöva gå dit flera gånger i veckan och trängas med trötta koreaner (min Donki ligger nära Shin-Okubo, Tokyos lilla Koreatown, där jag för övrigt pluggade förut) i de små gångarna mellan hyllorna med Kit Kat och schampo och sexleksaker. (En gång kom en liten japansk tant fram och ville prata med mig när jag var trött och letade efter hårvax. Grejen var dock att jag i just det ögonblicket var sjukt nervös för att folk skulle tro att jag stod och kollade på sexleksaker istället, eftersom allt är så huller om buller på Donki, och precis då förkroppsligade hon sig själv alldeles intill mig och väste ”sumimasen”. Jag höll på att skita på mig, samt henne.)

Hursomhelst! Det var trevligt att vara ute och spankulera lite. Trots att jag egentligen hatar själva promenaden till Donki OCKSÅ i vanliga fall, den känns alltid som en golgata-vandring eftersom jag brukade gå samma väg till skolan varje morgon, sömndrucken och nervig, igenom några av Tokyos sunkigaste kvarter. Men nu när jag varit hemma så mycket, ytterst motvilligt, var det bara skönt att få sträcka på benen ute i friska luften, som för en gångs skull faktiskt var frisk på alldeles riktigt, trots högsommar. Så jag passade på att ta en omväg genom några av de där små halvkoreanska kvarteren och kände bara att ÅH vad skönt att vara tillbaka ändå. Alla små tecken på att man är i Tokyo. Hur husen ser ut, hur husens grindar ser ut (viktigt!), hur ytterdörrarna ser ut, hur bilarna ser ut, hur trädgårdarna ser ut, hur gatorna ser ut. Sånt man förstås inte tänker superintensivt på till vardags. Men när jag väl tar mig tid att tänka på det alls så är det så jävla rogivande, för det var ju det här jag drömde om när jag var liten(are), efter mina första resor till Japan, när allt jag ville var att komma tillbaka till den här skiten. Och nu badar jag i den dygnet runt.

Utöver sprille har det blivit mycket klirre på sistone. Brukar snöa in på enstaka lustigkurrar åt gången och glo igenom typ allt som har med dem att göra på Youtube. Här är några av mina senaste favvosar: