Jag har en mapp på skrivbordet som heter ”drömmar”. Ikväll var det utfodringsdags för den, för jag satt och kollade på lägenheter igen. Lite läskigt, eftersom jag inte vet förrän om någon månad huruvida jag ens får stanna i landet. Men om jag får det ska jag nog fira med en flytt så småningom. Det har varit min dröm så länge nu, att ha en lägenhet så stor nog att man får plats med en dammsugare (och kanske en gästsäng bredare än 30 cm). Mitt nuvarande boende är alldeles för dyrt och alldeles för ovärdigt. Och det säger jag i egenskap av mannen vars lägenheter genom åren aldrig jämförts med annat än allehanda exotiska soptippar. Men nu har jag hittat en container tvärs över gatan som jag kanske har råd med.

Annat jag gjort: bläddrat lite bland gamla mail, några av de första i Gmail-inkorgen (så de var från typ 2005). Det är kul eftersom man glömt bort precis allt, så det är som att läsa sin egen blogg efter en minnesförlust, dvs utan att kommer ihåg att man skrivit den eller upplevt sakerna den handlar om. Plus att den i mitt fall verkar vara skriven av något jävla as! Herregud vad otrevlig jag var förr i tiden. En sån otrolig arrogans mellan raderna, eller snarare på dem. (Nu sitter mina nuvarande vänner och tänker ”Men du är ju exakt likadan nu!” Det stämmer, men det kommer ta nio år till innan jag inser det.)

Mer specifikt så handlade mailen jag snubblade över om mitt gamla band och speltidningen jag jobbade på. Det var nog allt jag tänkte på för nio år sedan, förutom Japan. Då var drömmen att flytta hit, nu är drömmen att äga en dammsugare.