Äntligen en pigg dag! Och äntligen några trötta gamla spel att roa mig med. Medan jag skriver det här tankar min Xbox One ”Ryse” och ”Forza 5” för fulla muggar. Det är som att vänta på att ett bad ska tappas upp, ett bad som tar ett dygn på sig att bli färdigt och som man sedan bara blir svettig och äcklig av, och det flyter runt massa snusk i vattnet eftersom man glömde skölja rent badkaret i förväg, men man sitter kvar ändå och letar efter achievements bland alla dammtussar och hårstrån, och sedan skickar man varmvattenräkningen till Aftonbladet Hierta AB. Om jag förstått saken rätt så är det här den exakta definitionen av drömlivet för många som inte heter Alfred Holmgren, och säkert några som gör det också.

Gick till Donki tidigare idag, min lokala matvarubutik/Rolex-återförsäljare. Fantastiskt att jag lyckats skjuta upp det så här länge. ”Fantastiskt” i bemärkelsen att jag verkligen inte gillar att gå dit. Typiskt sånt ställe som man älskar och romantiserar så länge man inte bor i Japan, och sedan omedelbart börjar hata när man flyttar hit. Jag kan fortfarande tycka att det är charmigt med färgkaoset och all Engrish och de lågupplösta laminerade skyltarna med helt sinnessjuk typografi, samt det faktum att de på riktigt säljer allt från mjölk och kex och godis och köttfärs och sprit till Louis Vuitton-väskor och tv-apparater. Men jag tycker inte att det är charmigt att behöva gå dit flera gånger i veckan och trängas med trötta koreaner (min Donki ligger nära Shin-Okubo, Tokyos lilla Koreatown, där jag för övrigt pluggade förut) i de små gångarna mellan hyllorna med Kit Kat och schampo och sexleksaker. (En gång kom en liten japansk tant fram och ville prata med mig när jag var trött och letade efter hårvax. Grejen var dock att jag i just det ögonblicket var sjukt nervös för att folk skulle tro att jag stod och kollade på sexleksaker istället, eftersom allt är så huller om buller på Donki, och precis då förkroppsligade hon sig själv alldeles intill mig och väste ”sumimasen”. Jag höll på att skita på mig, samt henne.)

Hursomhelst! Det var trevligt att vara ute och spankulera lite. Trots att jag egentligen hatar själva promenaden till Donki OCKSÅ i vanliga fall, den känns alltid som en golgata-vandring eftersom jag brukade gå samma väg till skolan varje morgon, sömndrucken och nervig, igenom några av Tokyos sunkigaste kvarter. Men nu när jag varit hemma så mycket, ytterst motvilligt, var det bara skönt att få sträcka på benen ute i friska luften, som för en gångs skull faktiskt var frisk på alldeles riktigt, trots högsommar. Så jag passade på att ta en omväg genom några av de där små halvkoreanska kvarteren och kände bara att ÅH vad skönt att vara tillbaka ändå. Alla små tecken på att man är i Tokyo. Hur husen ser ut, hur husens grindar ser ut (viktigt!), hur ytterdörrarna ser ut, hur bilarna ser ut, hur trädgårdarna ser ut, hur gatorna ser ut. Sånt man förstås inte tänker superintensivt på till vardags. Men när jag väl tar mig tid att tänka på det alls så är det så jävla rogivande, för det var ju det här jag drömde om när jag var liten(are), efter mina första resor till Japan, när allt jag ville var att komma tillbaka till den här skiten. Och nu badar jag i den dygnet runt.