Dammade av en gammal klassiker idag (mitt balkongräcke).

Annars har det inte varit så mycket dramatik sedan jag kom hem förra helgen. Förutom att jag nog varit närmare att jobba ihjäl mig än någonsin tidigare, eller åtminstone sedan 2011. I slutändan känns det ändå värt det, jag har nämligen en klausul i mitt kontrakt som innebär att jag får betalt.

Men det har varit frustrerande att komma hem från min +++++-resa genom Sverige, med rätt svårartad Tokyo-törst, och sedan bara stänga in sig i strimlan i en vecka. Tokyo är bara några skyskrapor vid horisonten och en massa oljud härifrån. Ibland har jag gått ut på balkongen och blivit alldeles lyrisk av den varma, blöta luften och alla minnen den för med sig. Sedan har jag lommat tillbaka in i min lilla luftkonditionerade sensory deprivation chamber igen, oförmögen att njuta av att jag har världens i särklass näst bästa stad på armslängds avstånd.

Ikväll ska jag dock få lämna lägenheten till slut. Ska träffa Kami vid Tokyo Midtown i Roppongi, där hon jobbar. Hon slutar jobba 21.15! BRA. Värsta jag vet är när folk vill bemöta mig 16.30. Vi ska till en bar/restaurang där i närheten som är hennes nya favvo. Också bra, jag gillar när lokalbefolkningen visar mig till sina smultronställen nästan lika mycket som jag gillar att visa gäster från Sverige till mina. Det här betyder även att jag kan ägna kvällen åt att dricka skräckgift på egen hand tills jag åker till Roppongi. Tyvärr är jag även helt sjukt trött efter min nära döden-arbetsvecka, så det här med sprille kan mycket väl bli det som knuffar mig över kanten (och ner i graven).

Nu ska jag dricka konjak med Darth Vader-formade isbitar och kolla på ”Game of thrones” (+++), precis som man gjorde på medeltiden. Hej för evigt och/eller på en stund.