Ikväll: bästa kvällen sedan jag kom hem från Sverige. Inte helt otippat råkade den sammanfalla med det första museibesöket också.

Vaknade sent som satan, men hade redan i förväg (medan jag sov) bestämt mig för att jag skulle hinna med ett museum idag, så då fick det bli det enda som har öppet till 22: Mori Art Museum i Roppongi Hills.

Som vanligt behövde jag inte ångra mig. Jag ska inte babbla så mycket om själva utställningen, för den minns jag knappt vad den hette (trots att jag i vanlig ordning köpte med mig den väldigt snygga katalogen hem – ännu en liten souvenir till min framtida lägenhet, eller kanske rimligare: mina föräldrars källare). Bra var den iaf, som alltid. Men framförallt var det något rätt romantiskt över att ge sig ut i regnet och unna sig ett besök på sitt favoritmuseum, högst upp i Tokyos coolaste skyskrapa, en helt vanlig torsdagskväll. Krocken mellan det vardagliga och det exotiska. Den fick det att slå gnistor i mig. Och, som jag gör ibland, stanna till och tänka ”Vänta, är det här mitt liv på riktigt?”

Jag förvarar många av mina käraste minnen där, på Mori-tornets översta våning. Mitt första besök, som blev av bara för att det ingick i priset när man skulle upp på taket och kolla in utsikten, den ångande sommaren 2008. Att jag sedan aldrig varit i Tokyo utan att komma hit. Att det var bland det första jag gjorde, dessutom två gånger i rad, precis när jag flyttat till Japan. Det känns på något sätt talande att Mori-museet även var något av det första jag instagrammade då, i september 2012, mitt i höstmörkret, innan jag ens hade hittat en lägenhet och istället bodde på hotell. Innan jag lärt känna Yuka, Chiaki, Kami, Jing, Leilani, Dean, Tero, Lien och Mary Jane. Gyält. Så lite tid ändå, bara två år. Ändå känns det inte ens som samma liv längre.

Efter museibesöket hade jag rätt mycket tid över, så jag promenerade genom regnet ända bort till Azabu-Jūban och Susannas gamla hus. En promenad som alltid får det att pirra i mig, när jag passerat den stökiga Roppongi-korsningen och Friday’s-restaurangen där vi alltid brukade äta när hon kom hem från skolan, för att sedan komma in på de små dunkla, knäpptysta bakgatorna där jag tillbringade vad som känns som en ganska betydande del av vad som känns som min ungdom. Alla mina ”jobbresor” hit, alla spel vi spelade, all skräpmat vi åt, alla expeditioner till platser så avlägsna som Akihabara och Hakone. När jag åkte hem till Sverige igen var det alltid bara för att hämta andan, och möjligtvis ett par månadslöner till så jag skulle ha råd att tillbringa ytterligare några veckor i Japan.

Jag stod i flera minuter och bara stirrade på det där huset och försökte lokalisera alla känslor jag kände på den tiden, för snart tio år sedan. Det var tänt i vad som brukade vara Susannas lägenhet. Bakom gardinerna kändes det som om mitt gamla liv fortfarande pågick.