Sista röstningsdagen. Har precis varit på ambassaden och donerat mitt röstkort (igen) när jag får syn på denna lilla demonstration mot kärnkraft. Länge sedan jag såg en senast, faktiskt. De var väldigt många, och väldigare högljudda, precis när jag hade flyttat hit. Vilket iofs kan bero på att det ändå var hyfsat tätt inpå Fukushima-grejset (som incidenten kommit att döpas till i akademiska kretsar).
Jag är överdrivet förtjust i de nästan kusligt lugna delarna av (annars rätt stökiga) Roppongi där svenska ambassaden ligger, precis intill stationen Roppongi-itchōme, vid foten av en rätt spektakulär skyskrapa. Promenaden genom dessa kvarter bort till vanliga Roppongi-stationen är nog en av mina favoriter i Tokyo. På bilden: en helt annan skyskrapa alldeles i närheten. Kolla vad konstig den ser ut! Det där uppe till höger, vad fan är det?Jag blir så hög på livet av att gå runt här att jag även känner mig tvungen att fota denna parkeringsplats. Högst oklart vad jag vill förmedla här.I en otroligt mysig liten gränd – finns det andra sorter i Tokyo? – köper jag en flaska druvjuice i en otroligt mysig liten automat.Ännu en asmysig liten bakgata. Fortfarande kvar i Roppongi.Tillbaka i Shinjuku. Från stationen promenerar jag genom de marmorklädda, luftkonditionerade katakomber som leder ut från västra utgången (om man är smart och vet vilken väg som är svalast), kantade av butiker som Cartier, Chanel, Bulgari och Louis Vuitton, innan jag dyker ut i djungelhettan igen. Ett kvarter senare hittar jag en skylt som gör reklam för min byggnad, som har oturen att inte ligga i Roppongi. (Visst ser man redan på den här bilden att Shinjuku är mycket skabbigare?)Omoide Yokochō i Shinjuku. En serie rökiga bakgator fyllda med pyttesmå yakitori-restauranger av samma sort som det kryllade av i Tokyo precis efter andra världskriget. Som ett litet levande museum precis intill den kolossala stationen och alla skyskrapor.Här har jag precis varit på stadskontoret (eller vad man säger på ren svenska) för att fixa ett intyg som säger att jag betalat (större delen av) min skatt, bara för att informeras om att min senaste inbetalning inte hunnit registreras än och att jag måste gå hem och hämta kvittot om jag vill att den ska synas på intyget. Fine, det är inte så långt att gå, men satan så varmt.Går man höger här, precis norr om stationen, kommer man till mitt kvarter. Skylten med tjejen på har suttit här sedan jag flyttade hit, den hjälpte mig hitta hem i början när jag aldrig lyckades lista ut vilken av alla gator i jättelabyrinten Shinjuku som skulle föreställa mitt nya hem. (I bakgrunden: västra Shinjuku, som domineras av skyskrapor och lyxhotell.)Lunch på Matsuya: koreansk kalbi-biff med kimchi.Nu har det hunnit bli kväll, och jag tagit mig till Shinagawa för att lämna över mitt skatteintyg och en miljard andra dokument till min advokat, som försöker fixa nytt visum åt mig. Överst på agendan, dock: fota denna märkliga skylt inne på Shinagawa-stationen.
Shinagawa är ett märkligt, men rätt mysigt, ställe. Åtminstone om man, som jag, är obegripligt förtjust i till synes döda stadsdelar fyllda av mer eller mindre enorma kontorskomplex. Något surrealistiskt över att gå runt här på kvällen, nästan helt ensam ute på gatorna, omgiven av detta.Vill ni också anlita min advokat ska ni gå in här.Tåget hem, längs den åtråvärda Yamanote-linjen (”åtråvärd” som i att alla vill bo så nära den som möjligt). Fullpackat, förstås.Pallar inte laga mat, så det får bli en Matsuya-middag också. Rätt bra alternativ när man inte är kräsen och råkar ha 30–40 spänn över.Vill inte gå hem riktigt än, så botaniserar lite bland Book-Offs begagnade spel efter maten. Dessa backar med retrospel står helt oskyddade ute på trottoaren vid entrén.Tycker nästan det är roligast att bläddra bland gamla Playstation- och Saturn-spel, eftersom det var i samband med den här eran jag själv började importera spel från Japan.Lustigt att det här gamla omslaget lyckas lista alla mina intressen, i rätt rangordning och allt.
