Ägnade helgen åt att… ja, vad ägnade jag helgen åt? Minns knappt. Shit vad mitt minne börjar bli risigt! Har en gammal gymnasiekompis (minns inte vilken) som brukar berömma mig för att jag minns såna märkliga detaljer från vårt gemensamma förflutna, jag får nog göra slut med honom innan han hinner tappa all respekt för mig nu när jag inte ens kan komma ihåg vad som hände för en kvart sedan. Gäller bara att komma på vad han heter först så jag kan avfrienda den jäveln.

Jo! Vad jag gjorde i helgen var att äta konstig mat samt sjunga helt normal karaoke med Mary Jane, Lori och hans vänner, det var vad jag gjorde, så vitt jag minns. Jag blev kallad till en liten izakaya där de satt och smaskade i sig sina konstigheter, i Shinjukus tredje distrikt (eller vad man ska kalla det, själv bor jag i sjunde – livsviktig information, detta, jag vet). Det var ett kushiage-ställe, vilket betyder typ ”friterade objekt på spett”. Jag fick tipset att beställa in ett set med tio spett. Hundra år tog det, och inte särskilt gott var det. Sitta och bita sig igenom en massa smaklös frityr bara för att komma åt någon liten köttslamsa, vad ska man med det till? Proportionerna var typ som om man köpt sockervadd och sockervadden var frityrsmet och den lilla pappersrullen längst in var oidentifierbart kött.

Men annars var det rätt kul, inte minst eftersom Mary Jane hatar alla Loris vänner (och nästan alla andra också). Det är alltid så roligt att se henne sitta och koka i såna här situationer. Själv trivdes jag bättre, trots min obefintliga tolerans för märklig mat. Tyckte väl inte sällskapet var så farligt. Men det var svårt att inte himla med ögonen när amerikanskan jag hamnade brevid började beklaga sig över att i USA anses man vara rasist om man inte använder termen ”African-American” om färgade. ”Man kan varken säga ’black’ eller ’nigga’”, suckade hon. Ett påstående som, om man ska vara generös, består av 50 procent lögn och 50 procent rasism.

Efter ”maten” ville halva gänget köpa konbini-sprit, vilket vi gjorde, och sedan gå vidare till andra distriktet. Vadan detta tjat om distrikt hela tiden? Jo, för att Shinjukus andra distrikt är Tokyos största gay-område. Om det nu är så man kallar det (blev jag också rasist nu?). Det finns en massa gay-klubbar och sånt där, alltså. Nåväl. När vi väl kom till entrén till en av dessa klubbar, lagom lulliga av nämnda konbini-sprit, fick vissa för sig att det var hög tid för karaoke istället. Jag har länge velat besöka andra distriktet, för folk säger att det ska vara så sjukt kul. Men när karaoken kallar har jag lärt mig att det är bäst att inte säga nej. Om man inte är en vedervärdig rasist med bristande respekt för japanska sedvänjor, vill säga.

Bestämde mig för att jag behövde lite semester härom dagen. Så det var precis vad jag tog. Efter en förmiddag fylld av rätt dryga ärenden löste jag en biljett för HELA 200 YEN (13 kr) till Shinjuku Gyoen, parken man går till om man inte orkar gå till Yoyogi någon kilometer bort.

Fast på många sätt föredrar jag ändå Gyoen (”kejserlig trädgård”). Eftersom det kostar att komma in här, och man inte får dricka alkohol (eller, antar jag, spela didgeridoo så högt att halva stan förlorar hörseln), brukar det vara otroligt avslappnande att unna sig någon timme här då och då. Definitivt en av de platser där jag känner mig allra lugnast och tryggast. Kanske för att man, om man väljer sitt tillfälle med omsorg, får vara nästan helt ifred, i en park som känns lika enorm som Central Park (även om den i själva verket inte alls är det, men när man går till fots är båda så oöverskådligt vidsträckta att skillnaden mest blir en akademisk kuriositet ).

Bilderna nedan är inte mycket att ha (jag är en rätt kass fotograf, och den här gången fick jag dessutom nöja mig med att fota med min gamla kassa Iphone 4, eftersom jag glömt tömma min japanska mobil på bilder efter Sverige), men ni får göra ert bästa för att njuta av dem ändå. Igår nåddes jag nämligen av beskedet att parken stängts – på grund av rädsla för att dengue-febern ska ha spritt sig hit från Yoyogi. Men Gyoen var åtminstone värd ett besök så länge man kunde gå dit utan att förvandlas till ett kräkande, kliande, blödande, besinningslöst bajsande offer för en av världens mest fruktade tropiska sjukdomar.

(mer…)

(mer…)

(mer…)