Igår hörde jag en sån där grej om saker döende och/eller döda gamlingar ångrar mest, och tydligen var en av dem att de jobbat för mycket och inte unnat sig att njuta av livet istället. Sedan drog jag lärdom av detta genom att jobba 24 timmar i sträck, och njuta av livet 0 timmar i sträck.
Fan, det börjar bli en vana nu, detta. Minst en eller ett par gånger per månad drar jag en sån här vända. Men det känns bra att jobba mycket, för om man gör det kan man sedan njuta av tak över huvudet och videospel under tummarna. Och mitt jobb är ju en fenomenal lyx jämfört med nästan alla andra jobb, eller det är det åtminstone om man bortser från dessa fördyngade dygnare. Till och med dem kan jag dessutom spä ut med lite videospel eftersom jag sällan jobbar utan minst en Xbox One inom räckhåll, eller med några som helst skrupler.
Ja, jag vet inte. Kontentan är väl att jag jobbar mycket och tycker livet är bra ändå, så inte nog med att döende människor är dåliga på att leva, de är dåliga på att tala sanning också. Är det det här våra skattepengar ska gå till. Va. (Jag betalar inte skatt i Sverige, så jag får väl gå och skälla ut ett japanskt lik istället.)
Känns bra att skriva stora texter regelbundet igen, också, tror jag. Eller det varierar fan kraftigt. Men eftersom en så satans stor del av mitt ordinarie jobb kretsar kring ren administration och att vara rent ut sagt förbannad på folk så är det faktiskt en fröjd att då och då doppa tungspetsen i den där tunnan med adrenalin (och ångest) som man för tio år sedan körde ner hela huvudet i varje dag, så investerad var man i minsta lilla notis. Och var man inte det, då var man död.
Jag har köpt en ny telefon.
Jag skall sova. Hoppas jag vaknar utvilad (det gör jag rätt sällan, det är en av mina sammanlagt sju förbannelser). Isåfall ska jag göra något kul, för det var ett tag sedan jag hann det. Ta en promenad, kanske köpa ett plagg (gjorde senast: eeeeeeeeh typ april maj någonting eller?!), kanske vara rent ut sagt förbannad inom ett museum istället för hemma i strimlan. Fast det sannolika är att jag kommer jobba, lata mig, spela lite, typ så. Men hela helgen ska bli jätterolig, så jag kan unna mig att inte ta ut mig i onödan innan dess. Imorgon kommer Mattias tillbaka till Tokyo, det ni! Han lärde mig sjunga karaoke 2007, så länge har vi känt varandra. Jag visste inte att han var på väg tillbaka, men imorgon ska hela hans Tokyo-gäng återförenas, och då ska lilla lyckliga jag vara med på ett hörn, samt full.
Varje blogginlägg bör ha en bild. Detta blogginlägg bör avslutas med denna:
Okej, jag sa visserligen att ett Vine-klipp säger mer än tusen blogginlägg, men några ord ändå:
Hara-museet. Vilket ställe! Värsta vräkiga jättevillan ute i Shinagawa, fast i dubbel bemärkelse fjärran de anonyma kontorskomplex jag annars förknippar stadsdelen med. Och inte undra på att själva byggnaden nästan imponerade mer än konsten den inrymde: en gång i tiden bodde tydligen en av Japans främsta arkitekter (som bland annat ritade det monumentala nationalmuseet i Ueno) här. Han kunde inte ha valt en mysigare omgivning heller, för museet i sig ligger diskret insprängt bland en massa gulliga småhus av den typ jag önskar att jag själv kunde bo i, såna som man kan se såväl hemma i mina kvarter i västra Shinjuku som längs Harajukus knäpptysta bakgator.
Sträckan mellan dessa underbart stillsamma små kvarter och stationen är typ lika charmig som att vara ute och gå bland mässhallarna och konferenshotellen i Kista. Men å andra sidan: bor man i Shinagawa har man antingen en Porsche eller en Jaguar eller både och. Benen använder man mest till att sparka sina betjänter i baken när de råkar servera en ljummen gin & tonic.
Shinagawa, alltså. Flytta inte dit, men åk gärna dit och titta på konst. Det är mitt levnadsråd till alla vilsna ungdomar den här veckan.
Igår hände alltså detta. Om ni undrar varför Mary Jane för en gångs skull inte klänger på mig utan på killen till höger så beror det på att han heter Tero (hennes favoritnamn) samt är hennes favoritperson i världen, och inte minst att han just återvänt till Japan efter ett år i Sverige. Vi tre gick i samma klass på språkskolan Kai här i Shinjuku ifjol, samt umgicks en hel del på fritiden också, men när våra studentvisum gick ut blev det plötsligt väldigt oklart vart vi skulle ta vägen. Jag och Mary Jane lyckades som bekant klamra oss kvar (och har haft ett helt jävla fantastiskt år fullt av resor och blöta karaoke-kvällar), medan Tero vände hemåt ett tag, men nu är vi alltså återförenade för nästan gott. Sämre anledningar kan man ju ha att fira med obegränsad sprit på en billig izakaya.
Skojar förresten när jag säger att Mary Jane brukar klänga på mig. Det brukar hon istället göra på sin pojkvän Lori, som också flimrar förbi i klippet. Eller pojkvän och pojkvän, han är t o m hennes sambo numera, sedan de flyttade ihop nere i Ebisu alldeles nyligen. Det var också där vi sågs igår eftersom Tero hade hjälpt dem flytta medan jag låg hemma och sov. Ebisu är ett bra ställe. Det ligger granne med Shibuya fast är lite mer upscale, vilket inte minst märks på att två av Tokyos (samt därmed världens) bästa stekhus – Blacows och Gotham Grill – ligger där. Det gör dessutom ett av mina favoritmuseer. Nu har jag en anledning att åka dit ännu oftare.
Och japp, jag har börjat använda Vine igen. Det slog mig för ett tag sedan att det ändå är ett helt oslagbart sätt att fånga små ögonblick på, inte alls lika förljuget (dvs snyggt, tyvärr) som Instagram. Några ofiltrerade, sekundkorta klipp med tillhörande ambiensljud i en liten loop, det säger mer än tusen blogginlägg. Nu ska jag bli lika rik som Pewdiepie.