Solnedgångarna över Tokyo är helt magiska så här års. Så här såg utsikten från min balkong ut i fredags kväll. Helt utan Instagram-filter, för en gångs skull.Izakaya-kalas i Shibuya för att fira Mattias återkomst i fredags (samma dag som han landade, fattar inte att han pallade festa efteråt). Massa roligt folk! Utöver Mattias gamla vanliga kompisar, som jag alltså känner sedan förut, så deltog även ett par (i dubbel bemärkelse) killar som bor i Dubai och en tjej som jobbar på norska ambassaden i Roppongi och därför får en lägenhet i Roppongi Hills, kanske Japans mest exklusiva kvarter, bekostad av jobbet. Bara för att det enligt nämnda jobb är så viktigt att hon bor nära nämnda jobb, tydligen. Vad detta betyder för min del: att jag borde byta jobb. Och nationalitet.Efter izakaya-middagen körde nästan hela gänget karaoke. Sjukt kul var det, uppfriskande med lite nytt sällskap. Efteråt promenerade jag, Sanna och Jonas hem mot Shinjuku, typisk surrealistisk nattpromenad genom Tokyo på fyllan. Jag har saknat det nästan lika mycket som jag saknat dem.I lördags var det återigen dags för karaoke i Shibuya, fast uppfriskande nog med lite gammalt sällskap istället, i form av Mary Jane och Lori. Vi är så hardcore att vi inte stämde träff förrän vid midnatt, eftersom man då kan sjunga hela natten för ett fast pris (istället för att betala per timme). Vi bad som vanligt om ett rum med fönster, vilket visade sig vara rätt värt de 300 yen per person extra det kostade. Mary Jane och Lori har just flyttat till Ebisu, alldeles intill Shibuya, tidigare karaokade vi alltid i Shinjuku istället. Och det visade sig att rummen med fönster i Shibuya är sjukt mycket flådigare. Vi hade dels hur mycket utrymme som helst, dels fin utsikt, dels den lilla hörnan på bilden, typ ett slags scen med gammaldags guldmikrofon och glittrig vägg för den som känner sig extra exhibitionistisk (eller, som i fallet ovan, överförfriskad).Om alla vip-rum med tillhörande guldmikrofoner är upptagna kan man köpa en egen istället ute i lobbyn. För bara 1700 spänn.Fan, det här var ändå omtumlande. När jag ramlade tillbaka mot vårt fantastiska rum från toaletten och upptäckte anslaget ovan på väggen utanför trodde jag typ att jag såg i syne. Som ni kanske anar säger det att just vårt rum var det där karaoke-scenen i ”Lost in translation” spelades in. Filmen som fick mig att vilja flytta till Japan, och vars olika locations runtom i Tokyo blivit lite av en besatthet för mig att söka upp. Jag tror att jag karaokade på just detta Karaoke-kan – fast inte i just detta rum – redan 2008 eller 2009, med Mattias och gänget. Och redan då surrades det upphetsat om att en ”Lost in translation”-scen skulle ha filmats någonstans i byggnaden. Sedan dess har jag hört allehanda motstridiga rykten om exakt var det skulle ha ägt rum – på konkurrerande Uta-hiroba (där vi karaokade i fredags) några kvarter bort, har vissa påstått. Så döm om min förvåning, och förtjusning, när jag till slut fick syn på det här. Det var alltså trots allt på Karaoke-kan, i rum 601, det hände. Jag fattar att det är en axelryckning för de flesta, men för mig är det helt sjukt stort. Att jag bor här och gör sånt här till vardags (eller åtminstone helgdags), och bara råkar snubbla in i miljöer från filmen som sålde in myten om Japan som den mest exotiska, excentriska och underbara platsen på jorden. En av mina lyckligaste stunder sedan jag flyttade hit.Bonusbild! Det här hände egentligen inte i helgen, utan någon gång ifjol, men jag laddade upp den på Instagram i helgen, så nu gör jag det här med. Det här är några av mina klasskamrater på språkskolan där jag pluggade 2012–2013. Från vänster: Jingle (från Thailand), jag, Leilani (från Hawaii), Dean (från LA). Tror jag nämnt allihop (i synnerhet mig själv) på bloggen förut eftersom jag träffat dem även efter att jag hoppade av skolan. Det måste jag göra om snart igen (att träffa dem, jag har inte för avsikt att hoppa på skolan igen bara för att hoppa av den), för de är verkligen några av mina favoritfilurer.
