Igår hände alltså detta. Om ni undrar varför Mary Jane för en gångs skull inte klänger på mig utan på killen till höger så beror det på att han heter Tero (hennes favoritnamn) samt är hennes favoritperson i världen, och inte minst att han just återvänt till Japan efter ett år i Sverige. Vi tre gick i samma klass på språkskolan Kai här i Shinjuku ifjol, samt umgicks en hel del på fritiden också, men när våra studentvisum gick ut blev det plötsligt väldigt oklart vart vi skulle ta vägen. Jag och Mary Jane lyckades som bekant klamra oss kvar (och har haft ett helt jävla fantastiskt år fullt av resor och blöta karaoke-kvällar), medan Tero vände hemåt ett tag, men nu är vi alltså återförenade för nästan gott. Sämre anledningar kan man ju ha att fira med obegränsad sprit på en billig izakaya.

Skojar förresten när jag säger att Mary Jane brukar klänga på mig. Det brukar hon istället göra på sin pojkvän Lori, som också flimrar förbi i klippet. Eller pojkvän och pojkvän, han är t o m hennes sambo numera, sedan de flyttade ihop nere i Ebisu alldeles nyligen. Det var också där vi sågs igår eftersom Tero hade hjälpt dem flytta medan jag låg hemma och sov. Ebisu är ett bra ställe. Det ligger granne med Shibuya fast är lite mer upscale, vilket inte minst märks på att två av Tokyos (samt därmed världens) bästa stekhus – Blacows och Gotham Grill – ligger där. Det gör dessutom ett av mina favoritmuseer. Nu har jag en anledning att åka dit ännu oftare.

Och japp, jag har börjat använda Vine igen. Det slog mig för ett tag sedan att det ändå är ett helt oslagbart sätt att fånga små ögonblick på, inte alls lika förljuget (dvs snyggt, tyvärr) som Instagram. Några ofiltrerade, sekundkorta klipp med tillhörande ambiensljud i en liten loop, det säger mer än tusen blogginlägg. Nu ska jag bli lika rik som Pewdiepie.