Vaknade bakis och utblottad.

Det behövs med andra ord ingen Palme-utredning för att fastställa huruvida jag hade roligt igår.

Idag var det istället bäddat för en massa tråkigheter. Grått och regnigt och jävligt, iskallt i lägenheten. Först låg jag kvar i sängen och jøbbe ett tag, sedan stjälpte jag ner mig själv i ett fruktansvärt varmt bad där jag låg och läste tills jag blev skrynklig. Sedan gick jag till farbror doktorn. Som visade sig vara unga fröken doktor, samt prata helt perfekt amerikansk engelska. Som vanligt resulterade detta i att jag låste mig helt, jag hatar att prata engelska med folk som är native level, trots att det varit en halvstor del av mitt jobb sedan, tja, mitt första jobb (2005). Jag får sån sjuk prestationsångest, sitter mest och stammar, typ. Ha i åtanke att engelska är mitt adopterade modersmål sedan jag flyttade hit (paradoxalt nog, jag vet), så jag får ju tillfälle att smörja maskineriet i stort sett dagligen. Den enda infödingen jag är helt bekväm med att prata med är Leilani, som jag pluggade med förut. Hon kommer från Hawaii/LA och är en av mina favvomänniskor. Man känner sig alltid så lugn och trygg med henne. Måste handla om det, väl? För Dean, som också gick i vår klass, har rakt motsatt effekt på min engelska. Får såna mindervärdeskomplex av att träffa honom än idag, trots att vi satt brevid varandra i skolan dagligen i ett års tid, så han borde ju vara lika hotfull som en möbel vid det här laget. Förbanne livet!

Hursomhelst, inte nog med att hon doktorinnan var ung och kvinna och hade ett enormt verbalt övertag, eftersom det regnade ute (dvs skyhög luftfuktighet) satt jag dessutom och svettade som en GRIS under hela samtalet! Varje gång hon vände bort blicken smög jag upp en handduk ur ryggsäcken och baddade pannan. Det gick så långt att hon undrade om jag har problem med svettningar. ”Nej, det är bara att jag stressade hit och att det är så hög luftfuktighet idag”, stammade jag på min usla engelska. ”Hög luftfuktighet? Vaddå, här inne?” svarade hon blixtsnabbt och tittade på mig som om jag var en idiot. Det var inte direkt så att jag fick hennes nummer när jag gick därifrån om man säger så!!!!!!!

Förjämrade skitväder också. Det regnar och är 9 grader varmt. Förstår att ni hemma i Sverige tycker synd om mig nu. Jag var sjukt sugen på en liten skitlång promenix efter läkarbesöket, för jag gillar ju verkligen att promenixa, och när dagens jobbigaste hållpunkt väl var avklarad hade det varit nice att ta en tur genom jätteparken Shinjuku Gyoen, eller gå ner till Harajuku och spendera pengarna jag skulle haft om jag inte bränt dem igår. Jaha, istället fick jag alltså skynda hem genom regnrusket, i trängsel med vad som kändes som tusentals andra sorgliga små paraplyer, som någon himla metafor för #frilanslivet. När jag kom hem insåg jag dessutom att jag glömt programmera min risrobot att vara klar med maten lagom till nämnda hemkomst, så nu ligger jag här under täcket igen och huttrar i väntan på att den ska sjunga sin lilla melodi som signalerar att nu är det mat.

Imorgon ska jag fylla 36. Trots att min födelsedagsfest ifjol nog var det roligaste jag gjort sedan jag flyttade hit så har jag inte orkat ställa till med något liknande i år. Funderade på det, men jag gillar verkligen inte att arrangera fester (för mycket ångest, det är väl det klassiska: man oroar sig för att alla ska ha jättetråkigt och tycka att man är en usel värd, i en usel värld), och det har varit rätt skönt att inte ha ännu ett projekt indelat i 48 olika objectives att hetsa upp sig över inför hemfärden nu snart.

Så nej, imorgon ska jag och Kami till 2121 Design Sight samt dricka en dryck.

Det enda jag önskar mig är att få vakna bakis dagen därpå.