Drämde till kylskåpet och blev nostalgisk.

På det har jag nämligen hängt upp ett tjockt lager av kvitton, biljetter, klistermärken och broschyrer, som spreds i ett litet färgglatt konfettimoln över köksgolvet när jag råkade armbåga skiten ur kylskåpsdörren.

En av biljetterna var från Penn Station i NY till Princeton, 21 december 2012. Första gången jag hälsade på Susanna där, minns att jag klafsade runt på mitt favoritmuseum Metropolitan Museum of Art i snöblöta sneakers för att fördriva tiden medan hon jobbade innan jag tog tåget ut till henne. När jag kom fram blev jag stående och huttrade mitt i mörkret mitt i ingenstans eftersom varken jag eller taxin förstod hur de märkliga baracker som utgjorde hennes del av campus var numrerade. Susanna fick springa hem från jobbet för att vägleda mig (hon hade en till kompis från Sverige på besök som skulle släppa in mig, har jag för mig). Knappt att jag fick tag på henne eftersom sms från min svenska mobil inte kom fram, så jag fick ringa henne från min japanska istället. Stående på trottoaren i mörkret och kylan med all min dyrbara packning samt panik. Sedan ägnade jag de följande tre veckorna åt att fortsätta huttra eftersom de där barackerna knappt gick att värma upp alls. Jag sov brevid en cykel.

Tre veckor, det är något magiskt med tre veckor långa jullov. Anledningen till att jag var så länge i USA härom året är att det var så länge jag var ledig från Kai över jul. Precis som när Susanna pluggade där vintern 2006/2007 och jag hälsade på henne på lovet (samt en massa andra gånger då egentligen varken hon eller jag var ledig). Jag har säkert bloggat om det 18 gånger förut, för det – första chansen för mig att leva något slags vardagsliv i Tokyo, innan bubblan sprack och jag plötsligt var hemma i Sverige igen – har satt avgrundsdjupa spår i mig.

Har känt mig väldigt nostalgisk överlag på sistone. Lyssnat på mycket musik från mitt förflutna. Från mellanstadiet, då jag låg och huttrade vid bandspelaren innan jag gick ner i mörkret och drack micrad O’boy ur min Felix the cat-mugg på morgnarna. Från vintern 2006, då jag var ensammast i hela världen efter att jag flyttat till Fridhemsgatan och Susanna till Roppongi, mitt vardagsrum bestod av en tv, föräldrarnas avlagda loppis-soffa samt surround-högtalarna som bildade ett litet sorgligt Stonehenge runt madrassen mitt i allt. Från sommaren 2009, då jag hyrde en lägenhet i Shibuya, spelade arkadspel med Peter Forsman och svettades igenom en sommarkurs på Kai, olyckligt omedveten om att samma skola skulle bli min biljett till ett något mer permanent liv i Tokyo tre år senare (samt olycklig i allmänhet, Susanna pluggade i Shanghai den sommaren och det var allmänt jobbigt).

Jag vill skaffa mig fler såna där minnen. Jag är fortfarande så sugen på att resa att jag fan håller på att explodera. Och egentligen inte till Sverige, trots (eller kanske på grund av) att det är dit jag ska om bara ett par veckor. Kanske beror abstinensen på att jag aldrig åkte till Hongkong med Haschis i höstas. (Först behövde jag vänta på att få tillbaka passet från immigrationskontoret, sedan var det för mycket jobb i någon månad, sedan hade jag inte råd, blablabla.)

Det känns helt sjukt att jag ju faktiskt var där i början av 2007, då när Susanna bodde i Tokyo. Snart åtta år sedan. Jag minns att Hongkong var höljt i dimma. Eller om det är mina minnen som börjar bli det.