Min prognos stämde: det blev en rätt bra vecka till slut, när regnet väl slutat regna och rusket slutat ruska. Redan i torsdags ville vädergudarna be om ursäkt för alla sina busiga upptåg genom att rikta en brännande spotlight mot min balkongdörr. Tokyo måste vara en av få platser på jorden där man under en och samma dag måste ställa om ac:n fram och tillbaka mellan värme och kyla för att inte förfrysa och kremeras samtidigt.

När jag huttrat och svettats färdigt åkte jag ut till Roppongi för att kolla designutställning på 2121 Design Sight med Kami. Vi kom in gratis eftersom hon jobbar på Issey Miyake, vilket även råkar vara vad en av museets grundare och chefer heter. Utställningen var lite random (blir aldrig klok på deras teman) men som vanligt väldigt snygg. Minst tre verk var svenska! Fast ett av dem handlade om surdeg, så när jag fick syn på det slutade paradoxalt nog patriotismen jäsa inom mig.

Efter att vi prettat runt i underjorden ett tag gick vi och åt tacos (extremt sällsynt i Tokyo) på en mexikansk restaurang jag gått förbi 1000 gånger och alltid varit sugen på att prova. Den var som väntat sådär, men efter en halv livstid utan vettig mexikansk mat slank tacos + churros + sangria ner utan problem ändå. Blev sugen på att åka till Mexiko igen. Lätt en av mina bästa resor. Jag lärde Kami lite ny svenska också, vilket alltid är skoj. Hon hade ett block med en massa fraser med sig som hon noggrant antecknade alla nya ord i. Hon e kul. Det är som att ha ett litet barn som man kan lura i helt knäppa saker.

Märkligt ställe, Roppongi. Trots att vi befann oss mitt i centrum (vid korsningen) kändes det som att vara i en av Shinjukus skabbigare delar, med ett undantag: utanför fönstret stod en nyvaxad Rolls-Royce Phantom, som då och då passerades av lika glänsande Porschar och Maseratis.

Ikväll åt jag årets/livets godaste indiska middag med mina före detta klasskamrater Leilani och Jing i Aoyama, där Leilani numera jobbar. Inte nog med att det är ett av Tokyos mysigaste, lugnaste, coolaste och mest exklusiva områden, hon jobbar dessutom på Yōji Yamamoto!!! Sjukt coolt med tanke på att hon för bara några år sedan livnärde sig genom att designa dräkter till den sjukt sunkiga ”Waterworld”-showen på Universal Studios Hollywood. Jag blev ännu mer imponerad än alla gånger när mina vänner modellat för märken som Neighborhood. (Rolig läsning för folk som är helt ointresserade av japanskt mode, detta inlägg.) Maten var som sagt helt mindblowing (då är jag ändå rätt kräsen när det gäller indiskt, trots att jag har en handfull restauranger inom gångavstånd från lägenheten äter jag där max en gång per månad eftersom det helt enkelt inte är lika gott som på Stockholms bästa indier), och sällskapet ännu bättre. Jag hade haft en riktigt seg och tröttsam dag, inklusive en potentiell jobbrelaterad konflikt som hängde i luften när jag gick hemifrån, men Leilani och Jing får mig alltid att glömma allt sånt direkt. Jing är så jävla rolig. Hon bläddrade fram Instagram-bilden ovan på mig när jag kör båt ute vid släktens sommarställe och undrade på riktigt när jag blivit så rik! Jag försökte förklara för henne att båten ifråga är stor som en fingerborg (och förmodligen kostade mindre än hennes handväska), men hon vägrar lyssna på sånt när hon väl bestämt sig. Jag fick en födelsedagsefterrätt också, och när jag informerade Jing (som arrangerat det hela) om att det inte alls var min födelsedag trodde hon att hon kunde vinna debatten genom att säga att det visst var det. Haha! Jag måste träffa henne oftare. Vår nästa plan är att åka till Thailand och sedan flytta till New York och/eller Europa tillsammans. Förhoppningsvis kan jag få henne att betala genom att lura henne att det är min födelsedag igen.

Eller om det är till Aoyama jag borde flytta. Jag har inte varit där sedan Y3 (just Yōji Yamamotos Adidas-crossover, apropå honom) stängde sin butik där, till min fasa, därtill kort efter att Kaws stängt Original Fake. Men Aoyama brukade vara typ min första hållplats när jag semestrade i Tokyo förr i tiden. Bästa butikerna, inte alls lika smutsigt och kaotiskt som Harajuku, man befinner sig liksom i en ljudisolerad bubbla av superdesignat glas och stål, ja d e paradiset helt enkelt.

Imorgon skall jag skabba ner mig igen genom att dricka billig izakaya-sprille och sjunga karaoke, i precis den ordningen. Sedan får vi väl se om det finns något liv kvar i den här gamla surdegen, nu när den enligt Jings beräkningar blivit två år äldre på två dagar.