• Säger till en påstådd vän att jag känner mig väldigt harmonisk just nu. Hen går i taket: ”Himla dumt ord det där, nästan lika dumt som lycklig.” Lika dumt som vår så kallade vänskap kanske!!! =(! =(! =(!

• Nu har jag också hört Serial. Betyg: bra, förutom när berätterskan försöker lura oss att allt spelas in live och är helt spontant (typ när hon låtsas söka efter ord, trots att allt är extremt hårt manusbundet – jag säger som kiden: seriöst?!??!!??), och i SYNNERHET förutom när tönten Ira Glass kommer in och förpestar den coola stämningen med sin töntröst i början eller slutet av vissa avsnitt. Hans töntröst får mig att vilja skära av mig öronen och äta upp dem med stuvade makaroner som van Gogh. Mina tavlor kommer bli värd flera hundra.

• Min livsharmoni har ökat med 386% sedan jag började spela om ”Xcom”. Tidningen Level har helt rätt i att det är ett av generationens 100 bästa spel. Och helt fel i att det inte är ett av de 1 bästa. Alltså, allvarligt talat: hur ofta händer det att man blir svinsugen på att spela om ett långt, sjukt krävande spel från början mindre än ett år efter att man plöjt det första gången? Jo, det ska jag berätta: det händer i snitt en gång per liv, eller maximalt så ofta som ett spel med ”Xcom” i titeln släpps. Bra!

• ”Downton abbey” börjar ta sig igen! Större delen av andra säsongen bestod ju av upplägg i stil med att fröken Gråsparv är lite ledsen för att en gullig hund dött, men så hittar lord Sothöna en ny hund i skogen, och så blir fröken Gråskrika glad igen, trots att det flyttat in en prostituerad i byn. Men i slutet blev det riktigt spännande igen, många dramatiska pappersark eller vad det heter. Julspecialen var solida åtskilliga plus. (Och apropå det: julspecialen?!)