Ledsen att behöva svika alla er som väntade på en ny uppdatering från Sundsvallsbloggen.

I skrivande stund sitter jag i ett plan på Sheremetyevo-flygplatsen utanför Moskva och väntar på avgång. Igen. Har redan varit inne i ett annat plan och vänt efter typ en timmes väntan. Något slags tekniskt fel, eller om det var vädret. Snöglopp och varningsljus ute på landningsbanan. Tror de ringde it-avdelningen och fick frågan ”Har ni testat att göra en omstart?”, för hela avgångsprocessen avbröts förut och allt blev först mörkt och sedan ljust och så reste sig personalen från sina små dynor för att signalera att skit samma. Innan dess hann dock den manliga flygvärdinnan (flygvärden?) dansa sin lilla säkerhetsdans, jag sitter på rad 2 och var nog den enda som studera proceduren med något slags genuin uppmärksamhet, mest för att jag var lite festlig på sprattlande vin och tyckte synd om honom när han stod där och höll på, det måste vara otacksamt, men sedan fick jag istället en dolkstöt av dåligt samvete varje gång våra blickar möttes, för plötsligt kändes det som att allt syre i kabinen byttes ut mot dålig stämning när han bara ville dansa färdigt ifred utan att en massa fyllon dreglade över honom.

Hoppas ni gillade min erotiska novell, nu fortsätter själva blogginlägget.

Mådde katastrof före resan. Som vanligt blev jag tvungen att jobba precis hela sista natten för att kunna unna mig 15 timmar i luften, jag har liksom vant mig vid att varje Narita Express-resa blir en dragkamp mellan paniktröttheten och mina kacklande medresenärers muntra morgonsamtal. CIA skulle kunna lära sig en och annan spännande enhanced interrogation technique genom att studera mitt liv inför en resa. Den här gången blev dock just själva resan jätteskön. Ägnade den åt min hobby, dvs jobby. I klartext så sov jag typ hela vägen och fällde upp datorn för att skriva två–tre ord varje gång jag råkade vakna. Ungefär som en vanlig arbetsdag, med andra ord.

Eller rättare sagt: resan blev jätteskön ända tills jag kom fram till Sheremetyevo. Vilken jävla skitflygplats, alltså, det är ju helt otroligt. Sjukt deppigt att jag gör ett nedslag här varje gång jag ska till eller från Sverige, för jag är nästan rädd att det ska förpesta min bild av Ryssland, ett av det tvåtal stora länder jag verkligen känner att jag har kvar att utforska grundligt, och kanske det jag skulle tycka om allra mest, tokig i gammal konst och arkitektur som den undertecknade personen jag är. Alltså, Sheremetyevo måste vara en av få flygplatser i världen där man kan gå typ en kilometer utan att få syn på en enda klocka. Det låter kanske som ett konstigt kvalitetsmått, men eftersom både min svenska Iphone och första flygets egna klocka visade FEL TID så trodde jag att jag skulle missa min connection och blev asförvirrad när jag kollade min japanska telefon och den visade att jag i själva verket hade gott om tid på mig. I såna lägen är det ju nice att ha facit i form av en Rolex-sponsrad flygplatsklocka va.

Allt annat är skit på Sheremetyevo också, att beställa mat på Burger King tar typ tio minuter för precis varenda kund (alltså från att man faktiskt kommit fram till kassan), och i security-kollen släppte de igenom min väska med Xbox One, dator och vattenflaska (!!!) utan att ens kolla på röntgenskärmen, vakterna satt bortvända och pratade med varandra om något roligare istället. Betryggande! (Jag hade glömt vattnet i väskan, det var inget avsiktligt lur. Elektroniken måste man ALLTID lyfta ur och scanna separat annars. På Narita tidigare idag fick jag scanna min packning tre–fyra gånger för att de var så sjukt noga med att plocka ur precis all elektronik och sedan upprepa proceduren varje gång de hittade något mer som också liknade elektronik – alltså, de kändes sig till och med nödgade att scanna en Famicom-handkontroll separat!)

Det sjuka är att jag redan saknar Tokyo, eller rättare sagt mitt liv hemma i Tokyo. Det är ju irriterande med folk som hela tiden uttrycker sin kärlek till saker – när de, som det heter på mediespråk, ”koketterar” med det. Och det är inte riktigt den känslan jag vill ge uttryck för den här gången. Tokyo har väl sina sidor även på vintern, men mina älskade promenader blir lite deppigare när vädret är grått och regnigt och träden nakna. Fast det är också problemet, att jag har en oförlöst sådan i mig nu, sedan min sista lunch i Ebisu (indiskt, supergott!!!!!!!!!) innan jag flög alla världars väg, då jag blev tvungen att ta tåget hem för att alls hinna jobba klart, trots att det var semistrålande sol och i största allmänhet en perfekt dag för en promenix eller två.

Nu börjar planet äntligen rulla (eller rättare sagt dess hjul gör det, hoppas ni inte blev rädda). Rysslands svar på Edward Blom skrockar förtjust i sätet bakom mig. Snart flyger vi i luften. Nästan lika snart är jag hemma i Sönsvall igen.

Men bäst av allt: sedan är jag äntligen tillbaka i Tokyo.