Medan jag skriver det här: kompakt mörker i alla väderstreck. En tunn genomskinlig hinna mellan mig och oräkneliga nattsvarta minusgrader. Det känns som avsnittet av ”Star trek: The next generation” där universum krymper tills det enbart består av en sektion av Enterprise, vars enda invånare är Picard och Crusher, omgivna av ett enda enormt intet. (Och om du undrar hur många gånger jag kan referera till det avsnittet på denna blogg så är svaret några gånger till.)

Det är inte bara mörkret som får det att kännas så kyligt och isolerat, utan även det faktum att alla mina vänner bor minst fyra timmar (med tåg) härifrån. Så det blir inte alls så många värmande fyllor som kroppen behöver så här års.

Egentligen tyckte jag det var frustrerande att jag råkat boka min tågresa från Stockholm till Sundsvall precis före en helg – dvs min sista chans i år att få i mig de där välbehövliga styrketårarna – men förmodligen var det det bästa som kunde hända både hjärtat och levern. Min tillvaro här är nämligen en enda lång buffé av bekvämligheter: jag sover hur länge jag vill, sedan tillbringar jag resten av dagen i soffan där jag läser serier, lyssnar på podcasts och klassiska klassiker, slösurfar, klappar katter, kollar på film med familjen, äter kotletter och letar Kaws-skulpturer på Ebay med mamma (som blev frälst när hon kom till Tokyo och fick se alla coola leksaker i hans dåvarande butik i Aoyama). Har jobbat en del (inget jullov #frilanslivet), men till och med det är vilsamt i den här miljön. Och idag kom den lilla tv:n vi beställde till mitt rum, så nu kan jag spela Xbox One som en normal människa också. (Synd bara att jag gett mig fan på att spela det påstådda skitspelet ”Assassin’s creed: Unity”, av alla spel man kan ge sig fan på att spela.)

Nu ska jag dricka glögg. Svag sådan. Men det säger nog en del om hur avtrubbad jag är av allt detta välmående att inte ens avsaknaden av alkohol kan få mig att gå i taket.