”Stadsbo”, suckar pappa när Fredrik Lindström försöker beskriva en motorsågs olika delar i ”På spåret”.

Om du tyckte att rubriken inte var en tillräckligt tydlig hint om att jag inte befinner mig i Tokyo längre.

Och om du fortfarande inte fattat galoppen så befinner jag mig alltså i Sundsvall, hos mina föräldrar (och katter), där jag växte upp, till skillnad från mina föräldrar.

Precis som livet så började dock denna resa i Stockholm, där jag tillbringade förra helgen mest för att kunna förnya mitt amerikanska pressvisum på ambassaden i måndags morse (08.30!!!!! #frilanslivet). Själva ärendet gick bra, fast promenaden dit var ett litet helvete. Det är ett riktigt tråkigt decemberväder ni satsat på i år, Sverige. Jag påminns om hur mycket jag längtade efter att komma bort från rusket när jag bodde här. Och det är faktiskt precis lika skönt som man kan föreställa sig att slippa det. Att inte gå runt och svära över blåst som biter i kinderna, eller stå runt med snö upp till hårfästet och svära över bussar som aldrig kommer. Nu är det som sagt relativt ruskigt i Japan också, men det betyder bara att det regnar en del, inte att man förvandlas till en avgasgrå isglass så fort man sätter foten utanför dörren.

Bra iaf att ha visumtjafset överstökat nu, jag är ju duktig på att oroa mig för att sånt inte ska gå bra. Mary Jane tycker också att det är superjobbigt att ansöka om amerikanskt visum, men så farligt är det inte så länge man ser till att vara vit. Hoppas hon tar till sig det tipset nästa gång, hon brukar vara så tjurskallig av sig.

Lite kluvet att vara tillbaka annars, som vanligt. Längtade ju knappt hem den här gången eftersom jag var här för bara några månader sedan, och att vara i Stockholm igen var på sin höjd småtrevligt, men att träffa mina vänner är fantastiskt, samt fantastiskt melankoliskt. Påminns om hur ytliga mina vänskaper i Japan är. Precis som i somras känns det lite som att livet jag borde tillbringa med mina riktiga vänner här i Sverige rinner ifrån mig medan jag fjantar runt i Tokyo. Märkligt, hade aldrig trott att det skulle vara så, för om man drömt sedan barnsben om att flytta någonstans är det förstås svårt att samtidigt se några nackdelar med att flytta dit. Men det värsta är nästan när mina vänner känner likadant, dvs att det är lite oskönt av mig att bara överge folk jag känt i decennier och sedan dyka upp och ha tid att träffa dem en kvart i halvåret eller så. (Och det här säger jag inte för att smickra mig själv, det är inte direkt så att jag triggat en epidemi av livskriser söder om Söder.)

Men ja. Sundsvall är som Sundsvall brukar vara, plus en ny bro. Stockholm var vackert som satan. Och alla minnen! Stanken av sot i tunnelbanan tar mig så sjukt långt tillbaka, till sommaren 2006 och spritluncher i Humlan och E3-resor och bländande ljusa Red Bull-drivna spelnätter strax norr om söder om Söder, innan jag promenerade hem till Hammarbyhöjden med gryningsglöden dallrande över Skanstullsbron.

Det här har iofs varit en rätt minnesvärd vecka, det med. Har bott på hotell, provat ett gäng bra restauranger och barer, spelat ”PT” på projektorduk, halvhårdtestat omega mode i ”Ultra SFIV”, häpnat över hur bra tv ni gör i Sverige, druckit en milkshake för 140 spänn, ätit på Max fem gånger och blivit full typ lika ofta. Precis som en bra första semestervecka ska se ut, alltså. Med skillnaden att jag inte ens är ledig, så det har varit ett rätt späckat schema.

Nu ska jag dränka mina återstående sorger genom att fortsätta träffa folk jag saknat skitmycket. Samt hoppas att de kommer sakna mig lika mycket när jag är borta igen.