”Best flavors” står det på etiketten, men framförallt har denna nya Fanta-variant något som är minst lika viktigt, samt inte minst i Japan: de bästa dofterna. När man skruvar av korken luktar den sommar, bär och socker. När man tar den första klunken smakar den… hårdsockrad artificiell sommar. Med en lite nötigt gräddig eftersmak.
Så här peppade var jag och Mary Jane inför kvällens ”Final fantasy”-konsert. Eftersom det visade sig vara en jubileumsföreställning – den hundrade sedan premiären i Stockholm 2007, informerade Arnie Roth och Nobuo Uematsu oss om – med en massa exklusiva arrangemang så såg vi ungefär lika glada ut efteråt också. Bäst var inramningen (jättekomplexet Tokyo International Forum), allt som hade med ”FFIX” att göra (alltså, helvete vilket soundtrack, så subtilt sofistikerat jämfört med seriens poppigare pekoral), ”Jenova complete” och medleyt med hela seriens stridsteman, från ettan till fjortonan. Sämst var en massa annat. Det har arrangerats så många ”FF”-konserter vid det här laget att de får skrapa botten av tunnan vid det här laget, plus att många fans har en obegriplig förkärlek för allehanda fåniga ballader och stycken som inte ens skrivits av Uematsu själv. Lika obegripligt är det att ”FF tactics”, kanske spelhistoriens finaste soundtrack, aldrig inkluderas i såna här sammanhang. Men kanske borde jag svälja syrligheten och lita på Mary Jane när hon säger att vi kan dö lyckliga efter den här kvällen.
Biljett + inbundet programblad: 768 spänn. (Nej, jag sa inte ”yen”.)
(Bonus: klicka dig vidare för att se ett par riktigt usla vines från kvällens konsert!)
Jag ljög: jag är inte på Arlanda. Längre. Till mitt försvar är även min dator, som synes, sjukt osäker på var jag egentligen befinner mig.
Egentligen hann jag bara inte publicera föregående inlägget innan jag lyfte, och sedan dess har jag varit upptagen med att försöka kurera mig, eftersom jag blev dyngsjuk i samma ögonblick som jag landade. Har legat hemma vid datorn och knaprat importerad Ipren i en vecka nu för att stävja den årliga bronkiten. Har bokstavligt talat inte lämnat lägenheten, knappt ens sängen, sedan jag kom hem förra torsdagen. Levt på hämtmat, eller vad det nu heter när restaurangen hämtar maten åt en, i sig själv. Vidrigt har det iaf varit. Hämtmat är som streaming och feminism i Japan, dvs utrotningshotat om inte icke-existerande. Utöver Pizza Hut, Domino’s och McDonald’s (varav man tröttnar på alla tre VÄLDIGT fort) får man, om man inte orkar ge sig in i Rakuten-djungeln av obegripligheter (Rakuten = något slags inhemskt Yahoo/Ebay/whatever), hålla till godo med den helt bedrövliga tjänsten Maishoku, som är det buggigaste och mest svårnavigerade jag någonsin använt. Bonus: maten smakar nästan undantagslöst SKIT, och det finns typ en handfull alternativ att tillgå oavsett veckodag och tid, trots att jag bor så centralt som det bara är möjligt. Något bättre bonus: all text på hemsidan är på engelska, samt hyfsat hilariös, till och med när den råkar vara grammatiskt korrekt. Typ:
Detta är ett exempel av kanske 300. Ska lägga upp alla någon dag.
Ja, så jag har väl haft det sådär sedan hemkomsten, får man säga. Mår bättre nu, men andas fortfarande som Isaac Clarke i ”Dead space” när han sprungit för långt i sin 2000 ton tunga rymdrustning med tillhörande Darth Vader-mask. Men imorgon får det vara slutsjåpat, för då ska jag på ”Final fantasy”-konsert i Tokyo International Forum med Mary Jane. Det blir nog bra, men dyrt var det. Byggnaden är ASmäktig, så bara att komma dit igen (inte varit där sedan 2006) får nästan vara värt priset. Sedan ska jag dit ännu en gång för att gå på ”Zelda”-konsert i februari, vet inte riktigt hur jag motiverar det, egentligen gick processen till så att Mary Jane misslyckades med att köpa biljetter när de släpptes (de sålde slut direkt), så istället budade hon hem andrahandsbiljetter till oss för 1000 kr styck utan att fråga mig först. Haha, hon är rolig. Bra när folk styr upp sånt här utan att jag behöver lyfta ett finger, även om det ruinerar mig på kuppen.
Annars: inte mycket. Spelat lite. Kollat på ”Homeland”. Ätit mängder av svenskt godis. Det låter kanske som ett drömliv, men det är så här jag har det året runt (minus sjukan, samt förutom när jag reser), och tro mig: man vänjer sig på ett par dagar, sedan slutar det kännas som en lyx. Som med det mesta annat i livet. Alltid ska man behöva jaga nya kickar för att känna sig tillfreds i några sekunder innan man måste jaga vidare. Inom några dagar har jag förhoppningsvis bokat nästa jaktexpedition, även den verkar gå västerut. Det blir bra, ni hör ju att jag förtjänar lite semester efter den senaste veckans makalösa ansträngningar.
Nice att vara ute på Arlanda igen. För att inte tala om utvilad. Eller utvilad och utvilad, efter allt jobb hann jag sova typ två och en halv timme (enbart tack vare mina japanska knockout-tabletter – tack, dr Sone!). Och nice och nice, man är ju kluven till den här platsen, den är ju startpunkten för nästa alla ens resminnen, goda som onda. Jag kan aldrig ta den lilla rulltrappan upp från entréplanet till incheckningshallen i terminal 5 utan att tänka på när jag och Mats Nylund var här i gryningen en junimorgon, 2006 tror jag det var, när hans bror kånkade en massa kamerautrustning eftersom han skulle dokumentera vår E3-resa (resultatet finns på en dvd-skiva nära dig om du prenumererade på Super PLAY sommaren 2006). Jag kan inte svänga höger runt hörnet där avgångshallen viker av utan att tänka på när jag följde Susanna hit för att vinka av henne när hon flyttade till Japan första gången, även det 2006. Minns att jag köpte senaste Reset (konkurrensbevakning) på Pressbyrån, satte mig på Arlanda Express tillbaka till stan och kände mig helt tom. Det var så främmande att åka ut till Arlanda och vända, inte en fantastisk erfarenhet rikare, bara en sorg.
Nåväl, det ska väl inte bli alltför mycket av det sistnämnda den här gången. Jag har en sjukt bekväm resa framför mig (om man bortser från mellanlandningen i Moskva, som alla jag pratat med också tycker är dödens flygplats), jag är för en gångs skull inte helt och hållet outvilad (i stort sett alla mina minnen från Arlanda är extremt sömndruckna och därmed rätt suddiga), och tro mig: att resa hem till Japan är en HELT annan grej än till Sverige. Det finns typ inget deppigare än att landa på Arlanda en sen kväll i vintermörkret när man varit ute på ett spännande äventyr. Komma ner på Arlanda Express-perrongen och allt luktar sot och damm, vintergrus som skrapats av från kängsulor när de rusat mot de gamla knarriga rulltrapporna. Enstaka ex av Metro och Dagens Industri som skräpar på de runda bänkarna nere i underjorden. Kalla vindar som viner in genom tunnlarna. Total postapokalyps, det är som att resa från ”Mirror’s edge” till ”Metro 2033”. Tokyo är en helt annan grej, från de mysigt gammalmodiga ankomsthallarna på själva flygplatsen till Narita Express, som är nästan lika lyxigt som Shinkansen och har nästan lika fin utsikt när man susar fram över risfälten in mot den taggiga stadskärnan. Varje gång jag kommer hem till Tokyo känns det som att en semester inleds snarare än avslutas.
Inte för att Sverige-resan inte är ett sorgligt kapitel att stänga. Det är alltid så himla kul att komma hem igen, så mycket hinner hända på de där veckorna jag brukar tillbringa här. Eftersom det blivit tre hemresor inom loppet av ett år nu börjar jag visserligen känna mig ganska blasé inför hela Sverige-grejen, vilket väl iofs inte är någon större nyhet med tanke på att jag flyttade utomlands till att börja med. Men att tillbringa typ fem veckor med släkt och vänner är en jävla lyx, alltså. Känns som att i stort sett varje social grej i Sverige är värd tio gånger mer än motsvarande i Japan, varje upplevelse har så mycket högre känslomässig densitet. Handlar förstås om att jag i Sverige har riktiga vänner som jag kan relatera till på riktigt och som bryr sig om mig på riktigt, medan de flesta bekantskaper i Japan är roliga men relativt ytliga (och definitivt saknar något slags gemensam värdegrund – minst 50 procent av mina vänner i Japan skulle rösta på SD om de bodde i Sverige). Flera av mina möten med gamla vänner i Stockholm och Sundsvall nu i jul känns redan som minnen för livet. Och jag måste ändå säga att jag saknat relativt få av mina Tokyo-vänner när jag varit borta. Så många av dem är nya bekantskaper eftersom mina gamla (relativt sett) sådana flyttat tillbaka till sina hemländer vid det här laget. Den enda jag verkligen saknat på riktigt nu är Mary Jane. Nästan varje mess hon skickat sedan jag åkte hem har fått mig att skratta rakt ut. Det sägs att det är nästan omöjligt att skaffa nya vänner efter 30, så hon var kanske den sista i livet för mig (jag var 29 när vi började umgås). Känns lite surrealistiskt att vi umgåtts så intensivt i ett par års tid nu, och att vi redan hunnit åka till både Shanghai och Taipei tillsammans, två av mitt livs roligaste resor. Bra facit för en så ung vänskap.
Annars då? Jo, jag låg och lyssnade på en podcast om hotell efter en arbetsnatt för någon vecka sedan. Började minnas den söta doften på The Standard i LA, de fuktigt murriga korridorerna i 70-talsfärger och den dånande ac:n som gör en sval och döv när man står och stirrar ut över Sunset Boulevard, samt att det snart är E3 igen. Kollade upp hotellet de pratade om i pc:n, det visade sig att det kostar typ 10 000 per natt! Så det fick jag illa kvickt stryka från önskelistan. Sedan när jag gjorde te – en ny sort jag inte testat förut, GUD vad kul det är att handla t o m te i Sverige, allt ni har är så himla GOTT!!! – fick jag värsta flashbacken till Jerusalem, av alla ställen. Hur gränderna kring basaren luktade kryddigt, fruktigt. Vilket äventyr det var. Längtar tillbaka något oerhört. Synd att jag inte längtar efter att bli sprängd i luften och/eller sönderpepprad av en israelisk gränsvakt som är lite för kär i sin avtryckare.
I vilket fall som helst ska det bli så sjukt skönt att åka tillbaka till Tokyo, rulla lite hatt och träffa lite fruentimber. Pina i sig lite väl mycket pissbillig konbini-sprit och dra en karaoke-natt, bara dröja sig kvar i det blöta, rökiga och extremt högljudda mörkret tills man trasat sönder både lungorna och levern. Ta en massa sjukt långa promenader åt helt random håll, för eftersom Tokyo aldrig tar slut och har fler stadsdelar än hjärnan har synapser är det lika oförutsägbart som att landa på en ny planet i ”No man’s sky”, allt tycks liksom framslumpat. Även: gå på museer, barer, restauranger, ta mina dagliga bad. Det ska bli så jävla härligt. Längtar ihjäl mig och åtskilliga personer i min omgivning.
Detta om detta. Åter till mina äventyr i Sverige, eller rättare sagt avbilder av dem:
