En gång i tiden brukade jag säga att jag aldrig känner mig så rik som när jag kommer hem till ett riktigt välfyllt kylskåp.

Jag vet inte när det hände, men någon gång under årens lopp blev istället förhållandet inverterat: jag känner mig aldrig så själsligt fattig och ihålig som när jag omges av mat, godis, prylar och möbler som jag egentligen inte behöver.

Inget gör mig så lycklig som en tom yta. Likt en vandrande ”Fight club”-kliché har jag därför gett mig i kast med att rensa ut allt onödigt skräp från lägenheten. Och jag börjar redan skrapa botten av tunnan, för vid det här laget har turen kommit till att äta upp alla gamla halstabletter och tuggummin som jag köpt på mig i onödan genom åren, sedan jag flyttade till min lägenhet i oktober 2012. (Varför just halstabletter och tuggummin? För att det är det sista som återstår att rensa ut innan jag ger mig på spriten och sömntabletterna.)

Och det kan låta bagatellartat, men det känns bra till och med att krasa i sig små söta pastiller med mandarinsmak trots att jag nästan spyr av dem, bara för att jag på så vis bokstavligt talat tuggar mig igenom ett lager av ohälsa och dåligmående som jag legat och kippat efter luft under alldeles för länge.

Jag antar att denna mani är konsekvensen av att ha bott i fem andrahandslägenheter (eller tredjehands-) i Stockholm på sju år, och sedan ha stuvat in mig i vad som motsvarar en genomsnittlig studentlägenhets kokvrå. I flera av mina tidigare lägenheter brydde jag mig inte ens om att öppna flyttkartongerna; de fick bli en del av inredningen istället. Jag visste ju att det inte var någon idé att sätta min egen prägel på en bostad jag i vissa fall behövde vara beredd att lämna nästan vilken minut som helst. (Bo i tredje hand: inget jag kan rekommendera, om du inte är rik och extremt stresstålig och helt dum i huvudet.)

Det är inte bara det att jag älskar att slänga saker (så länge de inte har något större nostalgiskt värde, dvs det enda värde jag sätter något värde på), alla mina hobbies reflekterar också behovet av att producera så lite avfall som möjligt: resa (det enda avfallet tar naturen så gärna hand om åt mig), spela (enbart nedladdningsbara spel, blir tokig på att ha en massa skivor och plastfodral skräpande omkring mig), supa (kan visserligen resultera i visst oralt distribuerat avfall). Det bästa jag vet är att resa med lätt packning, det är en sån triumf, att i bokstavlig bemärkelse uppnå den moderna människans dröm: att befria sig från allt bagage.

Den enda nackdelen jag kan se med denna asketiska livshållning är att det kommer bli besvärligt att anamma civiliserade normer när jag väl har en egen bostad som jag ska få att reflektera min personlighet, eller vad man nu förväntas göra.

Men i brist på annat får jag väl helt enkelt fylla den med flygplansavgaser, Xbox Live Arcade-kvitton och spyor.