Om man går efter Tripadvisors crowdsourcade topplista är den främsta av Saigons 517 turistattraktioner inte ett tempel, en park eller ett museum, utan ett spa.

På plats 7 hittar vi ett yoga-center.

På plats 9 ett gym.

På plats 15 ett kombinerat yoga-center och gym.

Och så fortsätter det. Hur noga vi än finkammar listan lyckas vi inte hitta något som vi inte lika gärna skulle kunna göra hemma i Stockholm, eller som vi inte redan gjort i Hanoi, eller som vi helst skulle slippa utsätta oss för över huvud taget.

Om jag ska försöka säga någonting positivt om Saigon så är det att vädret är betydligt skönare än i Hanoi. Saigon (egentligen ”Ho Chi Minh-staden” sedan krigsslutet 1975, men det gamla namnet har av allehanda uppenbara skäl slagit rot) har planterats nästan längst söderut i den absurt avlånga jordremsan Vietnam. Det betyder att temperaturen är drygt 10 grader högre än i nordliga huvudstaden Hanoi. När jag tröttnar på hotellets brutala ac och öppnar fönstret för att titta ut över innergården är det som att stoppa ner ansiktet i en brödrost. Om än en ovanligt välkalibrerad sådan. När det gäller att ta fram den perfekta tropiska hettan har Saigons nämligen vädergudar lyckats betydligt bättre än Tokyos. Det känns inte som att badda hela kroppen med en sån där skållhet våt handduk som de delar ut på flighter och restauranger i Asien. När man kommer ut i värmen efter att ha suttit på hotellrummet eller varit inne på en restaurang känns det som en befrielse, inte tvärtom.

Mina bästa stunder i Saigon är därför dem jag tillbringat nere vid poolen, på kvällarna när himlen förvandlats från tropiskt gnistrande blå till hotfullt lila till kolsvart. När solen sedan länge tackat för sig, men hela staden ändå sjuder av en lågintensiv tropisk glöd, utspädd med en bris mjuk och len som balsam.

Inte för att det hjälper när stan i sig känns som om man kavlat ut Hanoi till en 100 gånger större yta och sedan fyllt den med 100 gånger färre saker att göra. Det är breda boulevarder och pampiga esplanader fyllda av smog och kantade av trottoarer som liknar oregelbundna sårskorpor i betong. Jag har inte sett en så luggsliten metropol (Saigon har hisnande 9 miljoner invånare) sedan jag begick misstaget att mellanlanda i helveteshålet Kuala Lumpur. Och då tillbringade vi ändå tet här – det vietnamesiska nyåret, vilket borde vara en av de mest färgstarka och livliga turistsäsongerna. Bortsett från lite fyrverkerier på tolvslaget, och klungor av kids som håglöst satt vid sina moppar på trottoarerna och slevade i sig mat från improviserade kokstationer, såg vi ingen action alls trots att vi befann oss i rika, västerlänningstäta District 1.

Förhoppningsvis hade de roligare på yoga-centret.