At beautiful Hara Museum photo artist Mika Ninagawa was the star of the evening with "self-image" expo. pic.twitter.com/LwqmDLBsNa

— Magnus Robach (@MagnusRobach) January 22, 2015

Tyvärr råkade de skicka min inbjudan till invigningen av Hara-museets nya utställning till Sveriges ambassadör Magnus Robach, så jag fick gå med pöbeln veckan därpå istället. Och pöbel är just vad man känner sig varje gång man kommer dit, från promenaden längs en motorväg kantad av kontorsskrapor som glittrar i vintersolen, till det exklusiva bostadsområdet med fler Jaguarer än Argentinas djungler, ända in i själva museet, ett magnifikt före detta bostadshus som ritats av legendariske arkitekten Jin Watanabe. (Vet att jag nämnt allt det här förut, men eftersom min blogg har 0 läsare så kan man sluta sig till att 0 personer som läser detta inlägg även läst det föregående.)

Det är egentligen mycket mer idylliskt att besöka Hara-museet på sommaren, när palmerna vid entrén inte känns fullt så malplacerade och cikadornas sång överröstar trafikbruset ute i skulpturträdgården. Jag är frestad att skriva att just den här utställningen gjorde den lite krångliga utflykten värd besväret även vintertid, men om det är något jag inte ska försöka recensera så är det konst (fina färger = +++++!), och är det något jag ABSOLUT inte ska försöka recensera så är det fotokonst, har jag insett efter en rad trevande försök att imponera på min fotograf-syrra med mina dagiskunskaper i ämnet.

I vilket fall som helst tyckte jag att hon Mika Ninagawas bilder var nästan lika coola som hennes efternamn. I synnerhet en bildserie som visade olika akvariefiskar i sina genomskinliga påsar (såna som de fraktas i av oss människor, jag menar inte att de bor i såna i naturen), extremt inzoomade. Dels fantastiskt fina tropiskt glödande färger (+++++!), dels så häftigt med den där visuellt knivskarpa, millimetertunna gränsen mellan två olika verkligheter som aldrig kan mötas. Ja, den känslan är en av de bästa konstkänslorna! På ena sidan: den helt vanliga tråkverkligheten, på andra: proportionerna bubblande och skimrande, förvridna som i en skrattspegel.

Jag lyckades bli hyfsat hänförd av Ninagawas bilder från Meguros körsbärsblomning också. Att gå längs Meguro-floden och fota körsbärsträden är det klyschigaste man kan göra i Tokyo, men det var naturligtvis inga vanliga turistbilder hon tagit, utan kusligt färgsatta, avsiktligt oskarpa och extremt abstrakta explosioner av vita blomblad, som likt små suddiga pixlar spridits för vinden över bakgrunder som man inte riktigt kunde avgöra om de föreställde flodbanker eller räcken eller skyskrapor. Fantastiskt suggestivt. (Pluspoäng för fina färger.)

Firade mitt lyckade besök genom att köpa med mig en snygg affisch för utställningen, fullklottrad med kanjitecken över ett monokromt Ninagawa-självporträtt. Den kan komma väl till pass den dag jag har ett eget magnifikt bostadshus ritat av Jin Watanabe att dekorera.