Lunch: helt okej rullbandssushi (en av få i Shinjuku) – som är lätt att missa om man inte kan läsa kanji-tecknen på skylten uppe vid gatan.Fan, undrar om inte det här är min första sushi i år. Livet i Japan är verkligen inte som folk föreställer sig. Åtminstone inte mitt. Det var hursomhelst gott, förutom ett par tonfiskbitar som alldeles uppenbart åkt runt på bandet alldeles för länge. Dessutom begick jag misstaget att ta en dyrare tallrik (den mönstrade längst ner i höga traven). En fälla man får akta sig för när man äter rullbandssushi – som visserligen är billigare än snittet hemma i Stockholm, men lätt kan bli ett dyrt äventyr om man rycker åt sig tallrikar på måfå. (Man betalar alltså per tallrik. De omönstrade är billigast: 105 yen styck.)Otroligt att detta smidiga Twitter-namn inte redan var taget.Behövde egentligen hasta hem efter lunchen, men ville först unna mig själv en trevlig stund. Det stod mellan att ta en lång, uppfriskande promenad och att sitta ner och inandas 5000 kubikmeter cigarettrök. Som synes – åtminstone om man anar att jag är på väg in i en arkadhall på bilden – så segrade det sistnämnda alternativet. (Det är förresten en annons för en purikura-maskin där på golvet. Undrar om den är till för tjejer eller killar??? Jag önskar att Japan kunde könskoda sina underhållningsprodukter tydligare!)Jag gillar inte Shinjuku Sports Land bara för att det är min (nästan) närmaste arkadhall, dessutom smidigt belägen på våningarna ovanför mitt närmaste snabbköp. Utan även på grund av denna mysiga lilla retrohörna. Resten av Sports Land är fem våningar av betydligt modernare maskiner – inklusive purikura, ”medaljspel”, pekskärmsstrategi och befängda hästsimulatorer. Någon gång ska jag se till att fota allt detta också! Önskar även att jag vågat fota den iskalla unga tjej som ägde sönder ”DDR”-maskinen (en maskin som simulerar livet i Östtyskland) här idag.Nämnda retrohörna är totaltapetserad med gamla autentiska arkadspelsaffischer. En liten konstutställning i sig – och ännu en anledning att gå in här en sväng när man ändå är ute och handlar.
Det här spelet blev det för mig idag. Aldrig sett förut, men det heter ”Kaitei daisensou”, typ ”Stort krig på havets botten” – ett namn det som synes gör skäl för. Kul men svårt var det, och så snyggt att jag på riktigt trodde att det var ”Metal slug” när jag först gjorde mig redo att ploppa i pengarna. Googlade titeln när jag kom hem, och det visade sig att spelet utvecklats av Irem, först lanserades 1993 och sedan konverterades till både Playstation och Saturn, samt släpptes i väst under den smått absurda titeln ”In the hunt”. Japanska arkadhallar, alltså: man lär sig något nytt varje gång!
