Jag tog ju en lång paus från bloggen mellan min resa till Pokemonien (i februari) och E3 (i juni). Under tiden hände det en massa väldigt, väldigt roliga saker. Om mitt liv i Tokyo känts tommare än vanligt är det förmodligen för att det har haft allt detta att konkurrera med:
En av de sista dagarna i Phnom Penh (Pokemoniens huvudstad), som var en märklig upplevelse (ska skriva ett separat inlägg om det vid tillfälle). På bilden ska jag precis testa en för mig ny Fanta-smak på vår väldigt mysiga balkong. Resten av Phnom Penh? Inte fullt så mysigt, om man inte är helt tokig i att bli knivmördad.Bokstavligt talat det första jag gjorde efter att ha återvänt till Tokyo från Phnom Penh var att träffa Peter och Eric, som kommit till Japan för att fira den sistnämndes 30-årsdag. Och när jag säger bokstavligt talat så menar jag det bokstavligen: de landade nästan samtidigt som jag, så vi möttes i ankomsthallen och tog sedan Narita Express-tåget in till Shinjuku. Sedan blev det en lustig vecka, må ni tro! Vi gjorde både roliga och mycket roliga saker. På bilden: obligatoriska Muteki Mario-besöket (alltså Nintendo-baren i Shinjuku där man spelar virtual console och dricker Mario-drinkar bland Mario-memorabilia). Utöver detta så åt vi en massa yakiniku (kan på riktigt vara min nya favoriträtt – herregud vad gott, och då brukar jag inte ens vara helt tokig i japansk mat, paradoxalt nog), åkte Thunder Dolphin (en av världens högsta berg och dal-banor, går GENOM en skyskrapa), gick på izakaya, sjöng karaoke och besökte Nakano Broadway. I samma veva blev jag även tvungen att betala min japanska skatt, vilket jag gjorde på typ våning 50 i en av Shinjukus högsta skyskrapor. En spektakulär vecka på alla fronter, med andra ord.Vi besökte även den nya Capcom-baren, som var ganska värdelös – trots att de hade både ”Street fighter”- och ”Ōkami”-cocktails. Det är den sistnämnda på bilden ovan, något slags bubblande sake som serverades med sakura-blommor. Menyn var rätt ambitiös (man kunde beställa en hjärna från ”Resident evil” i glass med ”blodig” hallonsås, vilket jag förstås gjorde), men utöver detta var det som att sitta och supa på ett barnkalas. Full belysning, omgiven av fåniga leksaker, och utsatt för märkliga lekar av personalen. Jag vet att många gamers i väst drömmer om att besöka såna här ställen, men det är typ aldrig värt det, till skillnad från exempelvis 16 Shots och Muteki Mario – dvs högst inofficiella spelbarer som drivs och frekventeras av genuina entusiaster.Ni ville väl ha en bild på den här också, antar jag.En annan väldigt fet (i väldigt dubbel bemärkelse) grej vi gjorde var att äta Kōbe-biff på Erics 30-årsdag. Det var… udda. Och som väntat rätt dyrt, min biff gick lös på runt 1500 spänn (kronor, inte yen). Smaken? Rätt god. Konsistensen? Väldigt konstig. I förväg hade jag läst att det är som att äta smör, och det kan jag nog skriva under på. Men nu har jag iaf GJORT det här. Dessutom på självaste Oak Door – Grand Hyatts hyllade steakhouse i Roppongi, som jag länge drömt om att testa. (Tidigare samma dag hade Eric & Peter varit på Ghibli-museet. Det svider att jag inte kunde hänga med pga en tung deadline. Som ett litet miniatyr-Disneyland för Ghibli-älskare. Jag kan ärligt talat väldigt lite om Ghibli, men mitt besök där härom året var +++++ ändå.)Kap.Ännu ett obligatoriskt besök: New York Bar.När vi sjöng karaoke var vi tydligen så dåliga att publiken utanför rummet somnade.Izakaya.Nöjda Thunder Dolphin-resenärer.Hann klämma in ytterligare en höjdpunkt efter att Peter & Eric åkt hem: fullpackade konstmässan Art Fair Tokyo, förlagd till denna blygsamma lilla byggnad (där jag även såg ”Zelda”- och ”Final fantasy”-konserterna tidigare i år).Efter en stund i Tokyo fick jag oväntat chansen att åka till USA i nästan en månad. Den tog jag. Philadelphia, Princeton och New York. Helt sinnessjukt kul var det, en av mitt livs roligaste resor, späckad med upplevelser och späckframkallande skräpmat. Får skriva ordentliga inlägg om allt detta också vid ett senare tillfälle. Några av höjdpunkterna: Philadelphia Museum of Art (från vars entré den suddiga bilden ovan är tagen – det är alltså hit Rocky-trappan leder), som jag aldrig hört talas om tidigare men som omedelbart blev ett av mina favoritmuseer, så fantastiskt att jag blev tvungen att besöka det två gånger på en dag. Att se om Double Fine-dokumentären (fortfarande +++++), äta massa god mat och spela ”Resident evil” (kanske bästa spelet någonsin) samt ”Diablo III” (+++,5) med Susanna i Princeton. Sista tiden i NY, då jag/vi hann med två heldagar på Met (världens bästa museum, eventuellt i konkurrens med Louvren), ”The book of mormon”, middag på Red Rooster i Harlem (majsbröd, lax och köttbullar), fika på Fika, försommarpromenad i Central Park och ännu mer spelande.Met-interiör. Den här salen, med en autentisk gammal fasad från en bank på Wall Street (som man kan GÅ IN I och hitta 40 000 konstverk till), hade kunnat vara huvudnumret i de flesta museer världen över. Här är det en så liten petitess att många besökare missar det helt och hållet. Met, alltså. Definitivt en av världens fem bästa platser. (Inte säker på vilka de andra är, men typ Louvren eller någon fräsig fornlämning i Rom, Getty-centret i LA, Park Hyatt Shanghai, New York Bar i Tokyo, samt släktens sommarställe i Tynderö. Nej, kunde inte välja bort någon av kandidaterna.)Red Rooster-supé. Det var gott, antar jag. (Jag kan INGENTING om mat. Mer än att jag ibland antar att den är god. Vilket är betydligt mer än jag antog om den rätt vidriga midsommarbuffén i Battery Park härom året, apropå svensk mat på Manhattan.)Svårslagen utsikt.Just ja, tittade in på Moma också, ännu en ständig favorit. Sjukt coolt, och stort, museum (går inte alls att jämföra med megakomplexet Met, dock). Görk-grejen (?) vet jag dock inte vad jag tyckte om. Eller det vet jag: inte särskilt bra. En halvfascinerande videoupplevelse där ett stort, mörklagt rum hade projektionsdukar längs båda långsidor, vilka visade till viss del skilda sekvenser från samma musikvideo. Sedan något slags kronologisk, labyrintliknande genomgång av hela hennes karriär, med massa rekvisita, outfits, anteckningar och liknande. Mjä. Men folk var som galna i detta, enda anledningen till att jag fick se den där labyrinten var att jag lyckades snacka in mig, alla biljetter var slut när jag kom dit.Är spel konst? Det här spelet är tydligen det. (Även ”Minecraft”, om man går efter Momas rätt tragiska lilla hörna för ”riktiga” spel. Det på bilden är ett knappt spelbart, men som synes synnerligen maffigt, konstprojekt.)Det är dyrt med hotell på Manhattan, så efter ett par nätter blev vi tvungna att flytta. I gengäld kunde vi trösta oss med den här utsikten uppe på poolvåningen (där vi var helt ensamma, trots skållande försommarhetta).
Det var deppigt att komma hem efter USA-resans dygnet runt-roligheter. Men även här i Tokyo hann jag med att ha en del kul innan det blev dags för E3 inte jättelångt senare. Ovan: årets roligaste utekväll, på Enjoy House i Ebisu, där Sanna dj:ade. Min första ordentliga utgång efter USA, så jag tog i så jag sprack, och resultatet blev därefter: väldigt blött, väldigt roligt och väldigt dimmigt.”Star wars”-utställning i Mori Tower. Lite töntigt att deras extremt välkurerade konstutställningar alltid måste kompletteras med något ultrakommersiellt för barnen, men det är svårt att klaga när utsikten ser ut så här:
