Och inte minst: välkommen tillbaka till Tokyo, Tokyo-bloggens upphovsman. Känns som att jag knappt hunnit nudda japansk mark mellan alla resor det senaste halvåret. Räknade just ut att av de senaste fem månaderna har jag tillbringat nästan tre på resande fot.

Det låter som rena lyxlivet – rättelse: det ÄR det – men nackdelen är att det känts väldigt tomt och trist att komma tillbaka till Tokyo, som visserligen är en fantastisk stad, men där det enda jag gör på dagarna är att sitta hemma i sängen och jobba – istället för att, som jag vant mig vid på sistone, ligga och slappa i en pool eller äta tacos och spela ”Diablo III” (++++) med Susanna eller utforska Angkor Wat eller gosa med katterna hemma i Sundsvall eller äta gravlax i Harlem.

Men de senaste veckorna, sedan min USA-månad (som det kommer inlägg om senare), har jag faktiskt lyckats rycka upp mig lite. Börjat promenera en himla massa, hittat rutter som inte bara går längs motorvägar och genom ocharmiga bostadsområden (Shinjuku är inte optimalt för promenader). Gjort det till en nästan daglig vana att sätta mig och läsa i en del av Shinjuku Central Park som jag faktiskt inte visste fanns (den är undangömd typ tre meter över gatunivå), precis vid foten av Park Hyatt-tornet, för att sedan promenera antingen västerut eller söderut medan jag lyssnar på podcasts och annat kul. Dessuom har jag passat på att ”upptäcka” ett par ställen jag alltid varit nyfiken på, nämligen jazzklubben Blue Note (om du känner igen namnet så är det för att det amerikanska originalet är väldigt berömt) och norska hipsterbaren Fuglen. Ett par redigt roliga museibesök också, trots att jag blev sjukt avtänd när jag kom hem från NY och ett par heldagar på Met och försökte jaga samma kickar på jämförelsevis sunkiga National Museum of Modern Art i Tokyo.

Och om jag saknar resandet så behöver jag åtminstone inte göra det särskilt länge till. Jag klottrar ner det här inlägget bit för bit medan jag springer runt i lägenheten och utför min årliga E3-ritual (efter 11 år i rad en av de mest beständiga traditionerna i mitt liv): tvättar, packar, köper musik (ja, så gammaldags är jag), skriver ut biljetter, hoppas förgäves att jag ska få hinna sova en liten stund före flighten imorgon. Läst klart min bok (den inte oväntat utmärkta ”The electric kool-aid acid test”) så jag ska kunna bryta ryggen på en färsk sådan (”The men who would be king”) så fort hjulen lämnar asfalten. Planerat hela jobbveckan i extrem detalj (har sett till att knappt ha en ledig minut på mässgolvet, eftersom varje exklusiv intervju väger lika mycket som tio allmänna demonstartioner).

Fast nu sitter jag istället på Narita, närmare bestämt Excelsior Caffé i terminal 2. Första gången jag flugit från terminal 2, efter säkert 30 utresor från Narita genom åren. Och första Excelsior-fikat på säkert tio år.

Fast vem bryr sig om det?

Uppåt västerut.