Tillbaka på svensk mark. Eller rättare sagt svenskt golv, närmare bestämt det i min lägenhet i Shinjuku. (Vilket är svenskt i bemärkelsen att jag äger, eller åtminstone tillfälligt koloniserat, det.)

Skönt att vara hemma. Men också: samma tomma känsla efter alla mina resor det senaste halvåret.

Mycket promenader har det blivit. Det finns knappt en dag då min första instinkt när jag vaknar inte är att ge mig ut i solen. (Nämnde jag att jag är svensk?)

Man hittar rätt mycket, och det är rätt mysigt att gå runt med podcasts i öronen och bara ta in omgivninarna. En rätt skabbig liten park där ett par kvinnor påtar i rabatterna kring en byst föreställande en för mig okänd potentat (plaketten hjälpsamt översatt från japanska – till grekiska). En massa – förlåt, en HIMLA massa – tempel. Små, små hur omgärdade av ännu mindre murar (ibland garnerade med taggtråd – antagligen för att hålla borta hentais som vill tjuva trosor från klädsträcken), och ännu mindre gummor. Solgrillade bakgator kantade av automater som säljer läsk, kaffe och grönt iste, där det enda man hör är fågelkvitter och klapprandet av klackskor.

Tror jag nämnde förut hur osedvanligt kluven jag varit till min livssituation här i Tokyo i år, i både emotionell och fysisk bemärkelse (eftersom jag bokstavligt talat bara tillbringat ca 50 procent av min tid här – och mindre ska det bli, med tanke på att jag som vanligt kommer tillbringa juli och augusti i Sverige). Jag har haft rätt kul då och då, och det har trots allt blivit mängder av trevliga stunder i parken nere vid Park Hyatt (slump att den bästa platsen att sitta och läsa på skulle vara belägen just där), men det är något som skaver också. Jag mår bra och har det fint (om du undrar, mamma), men det är sällan jag uppnår de där riktiga glädjerusen. Det känns konstigt att skriva om det, åtminstone offentligt. Undrar om jag verkligen vill publicera det här. Känner mig på sätt och vis pressad att skriva det folk förväntar sig varje gång man nämner att man bor i Tokyo: WOW, det måste vara helt SJUKT, det låter som rena DRÖMMEN, etc. Så som det många gånger faktiskt känts också, på alldeles riktigt. Men efter alla dessa resor, och alla otroliga saker jag sett och upplevt… Längtar jag bort? Den förbjudna tanken.

Kanske är det bara jetlag och dålig sömn. Kanske är det att jag sitter hemma och jobbar hela dagarna, bortsett från nämnda promenader. Undrar om jag inte börjar få nog av det, att det är därför den där instinkten kickar in nästan varje dag (tidigare år har den inte existerat alls), att jag måste ut härifrån. Eller om det bara är att jag varit så mycket bland folk när jag rest, och att det då känns väldigt märkligt att komma tillbaka till tystnaden här. Jag har ju alla råvaror omkring mig, någonstans, men jag vet inte hur jag brygger en mirakelkur på dem som kan få allt att kännas toppen igen. Men i brist på bättre lösningar kommer jag nog fortsätta gå tills jag hittar den sista magiska ingrediensen, vilket uttryck den än tar sig.