Välkommen tillbaka till Sheremetyevo-bloggen!
avTecken på att man är på Sheremetyevo-flygplatsen lite för ofta: man vet hur man stavar till ”Sheremetyevo-flygplatsen”.
Det här är mitt sjunde besök på lite mer än två år – en mellanlandning för varje flight till eller från Arlanda. Börjar känna mig riktigt hemma här vid den gamla intorkade buffé (med delikatsser som ”bird’s milk cake”) där jag brukar fördriva tiden genom att klamra mig fast vid västvärldens mest sviktande wifi-signal.
I säkerhetskontrollen började en vakt muttra på ryska åt mig. Sedan ropade hon plötsligt: ”Tokyo! TOKYO!!!” Varpå hon muttrade ännu mer och vände sig till sin kollega: ”TOKYO????????” Trodde för ett ögonblick att de gjort det olagligt för japanofiler att komma hit och sprida sin vidriga propaganda. Men jag antar att det bara handlade om att det stod på min biljett att den är utfärdad på Narita. Och det kan ju vara lätt att missförstå. Om man inte kan engelska. Och jobbar på en av världens största internationella flygplatser.
Det är, som jag förmodligen konstaterat sex gånger förut, synd att denna deprimerande plats är det enda intryck många får av Ryssland bortom medeltida ”moraliska” lagar, ”Rocky IV” och roliga fylleklipp på Youtube. Moskva verkar vara en så jävla fet stad, alltså. Varje gång jag kommer hit undrar jag varför jag inte sett till att dra ut mellanlandningen till ett dygn eller så för att hinna in till stadskärnan istället för att slippa här och sura.
Nåväl. Flighten hit var iaf rätt trevlig. Sov, lyssnade på podcasts och läste om vartannat, precis som livet borde vara. Blev klar med en bok om Enron nyligen (i torraste laget med alla ”derivatives” och ”securitizations” hit och dit, men vilken himla story!) så har påbörjat en om en helt annan sorts ekonomi nu, nämligen den som blossat upp som ett svampmoln kring den moderna konstscenen. Extra roligt eftersom jag sett flera av konstverken som tas upp som exempel irl, de flesta i Tokyo.
Nu är det dags att boarda nästa flight. Snart är jag hemma i verkligheten igen!
I väntan på det tänkte jag låta er begrunda Sheremetyevos underbara motto: