Idag har jag bott i Japan i exakt tre år. För att fira detta tänkte jag publicera en serie mail som jag skickade till en vän hemma i Sverige precis när jag landat, och dagarna/veckorna/månaderna som följde, medan jag fortfarande trodde att jag bara skulle få stanna här i ett år, och försökte brotta fram något slags insikt om vad detta skulle göra med mitt liv. (Inkluderar inte hens svar, så det kanske ser ut som att jag bara skriker ut allt detta i tomma intet – vilket hade varit en nyttig övning inför denna blogg.)

Varför? Tja, jag inbillar mig att detta kanske sätter saker i perspektiv på något sätt. Om inte för er så för mig.

2012-09-23 18:35
Alfred Holmgren
Okej, nu är jag alltså på plats! Lovade ju att maila och… tja, bekräfta att jag lever? Typ?
Det känns iaf fantastiskt att vara här, förutom att jag är rätt slut (tog väl ca 30 timmar från dörr till dörr…). Visste knappt vad jag skulle ta mig till när jag tog bussen från Narita (flygplatsen) in till Shinjuku, så vackert var det att se skyskraporna långsamt tona fram medan jag satt och lyssnade på lagom suggestiv och/eller gråtmild musik. Fick värsta Lost In Translation-vibbarna, dvs höll på att bryta ihop åtminstone inombords. Blev inte direkt mindre påtagligt av att bussen passerade Park Hyatt (där filmen spelades in – entrén jag åkte förbi syns bl a när hotellet utryms pga brandövning).
Väldigt skönt att vara framme nu också, unnar mig att bo på 35:e våningen på ett av mina favorithotell i väntan på att det ska lösa sig med lägenheten. Så stolt över mitt residence card + arbetstillstånd också, efter alla dessa månader av oro. Fast rätt mycket strul återstår. Imorgon ska jag undersöka hur man fixar bankkonto, fortsätta lägenhetsjakten, utnyttja hotellets pool/bastu medan jag kan och FRAMFÖRALLT se om det finns några smulor kvar av en streetwear-kollektion jag suktat något sjukt efter, som släpptes i typ förrgår men redan tycks vara slutsåld… =O Du hör ju hur synd det är om mig.
Det var förresten mysigt att ses igen innan jag åkte! Två gånger på en dag också, nytt rekord. Jag som var nära att avboka pga extrem stress + 0 sömn. Glad att jag skärpte mig. Drygt dock att det dröjer 1000 år innan vi får chansen att slå nämnda rekord.
Oj, nu blev det tydligen långt igen. Känns lite som att sitta och skriva i sömnen, hjärnan har typ stängt av sig själv medan fingrarna sprattlar vidare över tangentbordet. Men NU är det faktiskt läggdags på riktigt.

2012-10-5 07:12
Alfred Holmgren
Hej!
Först och främst: PUH. Vilken himla vecka det varit. Så mycket strul med flytt och kontrakt och intyg hit och dit, precis som det var innan jag lämnade Sverige. Det här landet vill verkligen inte ha mig här. (Vilket inte minst märks när folk tar långa omvägar kring mig på restauranger och liknande… man får ju hoppas att man själv inte beter sig likadant mot invandrare i Sverige.)
Men ja, nu är jag fast. Har flyttat in i en liten (men extremt dyr) skokartong i Shinjuku, som väl kan sägas vara stans centrum (även om det inte är det rent geografiskt). Min gata är helt sinnessjuk. Spritbutik, skobutik, bordell/stripperia (???), säkert mer än ett dussin snabbmatsrestauranger, och ännu fler barer. Några minuters promenad härifrån ligger just Lost In Translation-hotellet. Jag var där med min kusin och hans väninna när de var här på besök från Seoul, där de pluggar. Vi satt i den berömda baren och bara… gapade. Samt drack extremt goda drinkar. Ja, du har kanske redan sett mitt Instaspam därifrån. Flott som fan var det iaf. (Var iofs där ifjol också, men blev ungefär lika knäckt den här gången.) Vi hann med en massa annat kul också, inte minst mina favvoaktiviteter karaoke (som verkligen är det roligaste i hela världen) och purikura, plus att jag fick guida dem runt i mina favoritområden. Så kul med lite nytt blod att visa stan för!!! Älskade det.
Idag har jag lyxshoppat i älsklingsdistriktet Aoyama (Comme des Garçons, Original Fake… och sedan var pengarna slut, så jag fick handla resten på Uniqlo, Japans HM) samt invigt lägenhetens badkar och tvättmaskin (apropå LYX!!!!!!!!!!!). Lite svårt att greppa att det här är mitt liv nu, även om det bara är temporärt. Humöret har spretat en del också. Det är en grej vi blev varnade för hemma på SU, att när man flyttar till Japan hamnar man oundvikligen i en svacka eftersom man är så… utanför. Har även upplevt det förut när jag varit här. En konstig känsla är det. I mitt fall känner jag mig liksom pressad att NJUTA av det här med tanke på att skola + lägenhet kostar en himla massa, och eftersom jag kanske blir hemkallad snart igen, och eftersom jag kanske aldrig får chansen att flytta hit igen. Har lika mycket framtidsångest som när jag var 18! Bah ”VAD SKA DET BLI AV MIG…” Fast samtidigt går jag runt och svimmar lite över hur äckligt lyckligt lottad jag är.
Och jag ska sluta TJATA om att du borde komma hit, men fan, jag känner nog ingen annan som verkligen skulle kunna njuta av att glida runt i Aoyama och sätta sprätt på en årslön eller två. Eller åtminstone bara njuta av alla spektakulära butiker och hur mysigt själva området är. Har ingen att dela det med!
Och apropå TJAT så var det en himla massa om mitt liv nu. Man vet knappt vart man ska göra av alla intryck! Men: hur är det med dig? Är allt bra? Eller åtminstone allt som kan vara det? Vad händer i höst? Vad händer i Sverige? Har du lika mycket framtidsångest eller känner du dig lugn och stabil? Etc! Jag är sjukt nyfiken.
Nu ska jag gå ut på min lilla balkong och se om jag kan kolla mailen medan jag njuter av den otroligt varma och sköna kvällen (glömde nämna: har inget internet i lägenheten än – japanska byråkratin, alltså… – så får gå till stans kanske enda café med wifi imorgon och skicka det här).
Saknar dig här borta.

2013-04-16 18:10
Alfred Holmgren
Hej! Klockan är 01.07 i Tokyo och jag kom just att tänka på att vi inte hörts på ett halvår. Och sisådär 800 mil.
Eller rättare sagt: jag kan inte somna, så jag har legat och tänkt igenom olika roliga minnen från Sverige, vilket tydligen är något man företar sig när man inte bor i Sverige längre.
Det är en rolig tid nu också, för mig, och har väl varit det mer eller mindre oupphörligt sedan jag flyttade hit. Jag får nog bespara dig maratonutläggningen den här gången, för jag har som vanligt skola imorgon bitti och borde egentligen ligga och knipa igen ögonen vid det här laget. Men ja, ville bara säga att jag kom att tänka på dig och blev glad och att jag hoppas att du också är glad på alla sätt och vis, vad du än har för dig mitt på dagen på andra sidan jorden.
Det var allt!

2013-09-27 06:56
Alfred Holmgren
Hej!
Eftersom vi inte hann snacka så mycket igår så är det kanske hög tid för ännu ett av mina maratonmail. Det har ju inte blivit så många sedan jag flyttade…
Känns helt galet att det gått ett år. Ett år som i sin tur varit ganska galet i sig. Måste ha varit det mest, eller näst mest, händelserika i mitt liv. Ibland får jag små flashbacks från i vintras, alltså när jag redan bodde här, och bara DET känns som en livstid sedan. Visst, tiden går fort. Men man hinner fylla den med rätt mycket också.
Längtar hem till Sverige. Lite. Ibland. Allt som har med Sverige att göra känns så himla exotiskt. Bara att åka tunnelbana, har NÄSTAN glömt hur det känns. Och man lämnade ju rätt många vänner bakom sig, vilket är det tråkigaste med den här flytten (om jag måste hitta något). Saknar svensk mat sjukt mycket också, men det är väl knappt det behöver påpekas.
Ganska sällan ens liv hinner förändras så mycket på ett år. Nästan allt har bytts ut. Hemstad, lägenhet, umgänge, alla dagliga rutiner. Liksom, jag sitter i ett klassrum i Tokyo och skriver det här, omgiven av folk jag aldrig hade träffat för ett år sedan (och en liten japansk tant). Jag ber dem läsa upp nyheter på svenska och skrattar mig fördärvad åt hur roligt det låter. När skolan är slut ska jag gå hem i sommarvärmen, förbi templen och skyskraporna, genom de trånga bakgatorna fyllda av pyttesmå japanska gummor och affärer som säljer bilder på koreanska flickidoler, och handla mat i en helt sinnessjuk butik som har allt från yoghurt till Rolex-klockor (och givetvis ser ut så här: http://www.ptraveler.com/wp-content/uploads/2013/06/don-quijote-tokyo-japan/P1350813-500×332.JPG). Sedan ska jag sätta mig och skriva om en cosplayer jag följde på Tokyo Game Show, som var min arbetsplats ett par dagar förra veckan. I helgen ska jag sedan till en ”beer garden” (eller ”beer plantation” som en av mina klasskamrater fått för sig att det heter, LOL) – vilket tydligen ska vara ett gäng sjukt stimmiga barer som trängt ihop sig på taket av ett höghus här i Shinjuku (där jag bor), dit affärsmän går på kvällarna för att dricka tills de däckar. Och allt det här känns NORMALT.
Ser, som alltid, fram emot vår nästa reunion. Middag med champagne lät som en väldigt trevlig plan. Jag har varit sjuk och får inte dricka på två veckor nu, så det är nog ganska exakt vad jag behöver…
Kram!

2013-09-28 16:01
Alfred Holmgren
Åh, tack! Jag har nästan slutat skriva för att jag får så mycket prestationsångest av det. (Just idag sitter jag dock och recenserar ett spel med den här smått otroliga produktbeskrivningen: ”Girl Fight allows players to choose from an array of sexy fighters to battle their way out of THE FOUNDATION, a shadowy, scientific organization looking to weaponize the psionic fighting abilities of the cast of gorgeous, all-female fighters.”) När jag var yngre var det lättare, man hade verkligen en helt otrolig hunger på den tiden. Snart tio år sedan jag började jobba med att skriva på heltid… Numera handlar mitt job nästan helt och hållet om att delegera och redigera. (Samt göra bort mig framför en och annan kamera.) Jag drar mig i synnerhet för att skriva om Tokyo, vilket inte gjorde förra mailet lättare Men när man mailar är det åtminstone bara EN person (utöver sig själv) man riskerar att göra besviken. Plus att det är befriande att skriva på svenska.
Tiden ÄR läskig. Jag fyller 30 snart. Kan knappast påstå att jag krisar (bortom att det känns lite weird att fira 30-årsdagen i Japan utan mina svenska vänner), men det är en konstig känsla att man aldrig kommer vara 20-någonting igen. Och, precis som du säger, att man inte längre har all tid i världen på sig att göra allt det där som man trodde att man skulle ha all tid i världen på sig att göra. Horisonten krymper.
Jo, mitt liv har vänts i alla möjliga riktningar sedan jag flyttade. Minns du att vi under en av våra middagar satt och pratade om hur man egentligen ska bära sig åt för att inte bli en vanlig Svensson? Jag har inte räknat ut det än, men det känns bra att åtminstone ha kunnat fördröja förvandlingen med ett år. Slås rätt ofta av hur skumt det är att jag bor på andra sidan jorden medan allt pågår som vanligt, mer eller mindre, hemma i Sverige.
Förstår precis vad du menar med att glömma hur vissa saker har känts, men att liksom förstå hur de MÅSTE ha känts. Det kan jag tycka är jobbigt, ett väldigt påtagligt tecken på hur flyktigt allting ändå är. Läser jag en bok kommer jag ha glömt varenda ord i den, och alla sätt den drabbade mig på, ett år senare. Åker jag på semester bär jag inte med mig mer efteråt än en massa foton i en mapp någonstans och en serie extremt grumliga minnesbilder. Men jag förstår att det kan ha sina fördelar också, som du beskriver. Att man bara kan släppa taget om saker. Det låter bra att du kan fokusera på det fina som hänt under det här året. Det får mig att tänka på sista scenen i Sopranos, som jag såg för första gången idag. Kanske kryptiskt om du inte sett den, men vill inte spoila, för den var så bra att jag blev tvungen att se om den flera gånger under dagen sedan. Så jag antar att jag kan relatera till hur det kändes för dig att läsa ut den där boken.
Ölplantagen verkade kul, rätt skön österländsk vibb, men när vi kom dit visade sig maten vara lite för dyr för vår smak, så vi gick till en izakaya i en källare istället. (Izakaya = en sorts restaurang dit man går i sällskap och beställer smårätter + alkohol – ofta obegränsad sådan – i valfritt tempo. Ibland har man en Ipad-liknande menymojäng till sin hjälp, vilket gör det ännu mer exotiskt. En av de saker jag kommer sakna mest med Japan.) Området vi var i är väldigt… eh, färgstarkt. Typ maffiakvarter. En hel del skumma verksamheter, som du säkert kan föreställa dig. Barer och bordeller och strippklubbar och allt vad det är. Inkastare som springer efter en och entusiastiskt frågar vilken sorts tjejer man vill se nakna ikväll. Folk i åldrarna 18–50 som däckar i drivor på de små bakgatorna. (Det finns en liten film om just detta område som är rätt intressant, även om den råkar vara förtäckt reklam: http://www.youtube.com/watch?v=XRIsHRHNU5k) Och just det, allt detta äger rum ett stenkast från min lägenhet… vilket kanske inte riktigt var fallet på St Eriksplan. Åtminstone inte på min tid.
Avis på din kompis! Eller sotis, kanske man säger. (Det här med ord är inte min grej…) Låter mysigt att få supa sig sentimental med dig. Jag kanske underdrev i förra mailet när jag bara nämnde i förbifarten att jag saknar mina vänner… Alltså, har otroligt roliga – och i vissa fall inspirerande – vänner här också. Så fascinerande att hux flux lära känna folk från världens alla hörn. Men det är ju å andra sidan folk man bara snubblat över i olika sammanhang, snarare än människor man verkligen har en connection med. Flera av dem har jag totalt umgåtts med mer än jag någonsin gjort med dig, men tror du fattar vad jag menar ändå. Plus att vi förstås ska åtgärda den saken när jag återvänder. Vi får skåla över Skype någon gång i väntan på det!
London? Min tur att vara avis – igen. Låter som en bra dröm att förverkliga. Vad har du mer du ska bocka av medan du är där? Själv måste jag någon gång se till att ta mig dit och hitta en massa häftig konst. (Eftersom min flickvän bor ganska nära NY ser jag till att beta av så många konsmuseer som möjligt varje gång jag hälsar på henne.) Men har jag tur befinner jag mig åtminstone i Kyoto nästa helg. Första besöket isåfall (och första åkturen med det i Japan så omhuldade höghastighetståget Shinkansen), så jag håller tummarna. Lyckas precis missa en kompis som bott i Kyoto ett år nu och åker hem om ett par dagar (det var henne jag stalkade på TGS), men det ska bli fantastiskt ändå.
Oj, maratonmail var ordet. Du får väl läsa det i omgångar eller något. (Så dags att komma med det tipset när du redan läst hela…)
Kram